Det finns faror i vårt närområde som ett Nato-medlemskap skulle avhjälpa.

Oscar Jonsson

Satsningen på Jas är ett bra beslut då flygstridskrafterna behöver uppdateras och Jas är billigare än konkurrenterna. Däremot kommer inköpet att få konsekvenser för det övriga försvaret. Tidigare i år har ÖB förvarnat om att det behövs tillskott i miljardklassen för att Insatsorganisation 2014 ska kunna fungera till 2019, och regeringens bidrag på 300 miljoner förändrar inte detta.

Underfinansieringen av försvaret och en trolig omdistribuering av försvarsanslaget från övriga vapengrenar till nya Jas-plan innebär att det kommer bli allt tydligare att Sverige inte förmår att försvara sig själv. Därför kommer nya Jas att ställa Nato-frågan på sin spets.

Införskaffandet av nya Jas är symptomatiskt för den bristande helhetsbilden som reformen av försvaret präglas av. I försvarsbeslutet 2004 blev internationella insatser försvarsmaktens huvuduppgift, men efter Georgien-kriget återkom insikten att vi måste kunna försvara vårt territorium. Jas är i sig ett kapabelt flygplan men dess bidrag måste ses som del i en helhet, och det finns brister i den helheten. Sverige har enbart två basbataljoner vilket gör att vi saknar strategiskt djup och blir känsliga för risken att få planen utslagna på marken. Vi har ett luftvärn som inom kort kommer att vara oförmöget att försvara våra luftbaser och planer på att förnya det saknas.

Detta innebär att det finns brister nationellt. Däremot kan Jas med fördel kan användas i insatser utanför Sverige tillsammans med andra länder. Exempel på sådana situationer är insatsen i Libyen eller bidrag till luftövervakningen över Island (som diskuterades nyligen) eller Baltikum. Expeditionär förmåga framför territoriell kan vara positivt givet att man är med i en försvarsallians och på så sätt har garantier för den territoriella säkerheten, bottenlagret i pyramiden. Denna utveckling är inte unik i sig utan karaktäriserar inriktningen av de flesta av Europas försvarsmakter men med en stor skillnad jämfört med Sverige – de övriga är medlemmar i Nato. Finland är undantaget och vår närmast allierade, men Finland fortsätter med en trovärdig inriktning på ett territorialförsvar med tillhörande värnplikt.

I boken ”Kan vi försvara oss?” drar Kungliga Krigsvetenskapsakademin slutsatsen att Sverige endast skulle klara att stå emot ett mycket begränsat militärt angrepp. Frågan är således, vem ska försvara oss? Även om Lissabon-fördraget innehåller en klausul om att ge stöd vid väpnat angrepp är det väldigt viktigt att betona att EU inte är en organisation för kollektivt självförsvar. En sådan organisation kräver detaljerad planering och förberedande övningar, något som endast Nato har kompetens för.

Nato-anslutning är den kanske mest tabubelagda frågan i Sverige. Att Moderaterna tydligt har skrivit i sitt partiprogram att man ska verka för en svensk anslutning till Nato, men knappt yttrat ett ord i den riktningen visar just på det. Att inte försöka skapa opinion för att det inte finns någon opinion är ett moment 22-resonemang. En svårighet med Nato-frågan är att den är full av vanföreställningar som motverkar saklig debatt. Här kommer ett försök att nyansera dessa.

Det vanligaste argumentet mot Nato är att vi skulle bli tvungen att skicka våra trupper till oroshärdar mot vår vilja och möjligen stationera kärnvapen på vårt territorium. Dessa argument kan dock avfärdas då Nato är en mellanstatlig organisation som tar beslut i konsensus. Exempel på detta är Tysklands icke-deltagande i Irak och Libyen. Paradoxalt nog bidrar Sverige redan mer till Nato än vad många av dess medlemmar gör. I exemplet Libyen medverkade enbart hälften av alliansens medlemmar medan Sverige spelade en viktig roll.

Det mer komplexa argumentet är att Sverige skulle förlora sin självständighet i säkerhets- och försvarspolitiken. Detta går dock att bemöta på två sätt: det ena som ovan att Natos beslut tas i konsensus, men också genom att ställa frågan hur självständiga är vi idag? För närvarande har vi gett en ensidig solidaritetsdeklaration till våra grannländer och vänner i EU. Detta innebär att vi redan utlovat stöd till 21 av Natos 28 medlemmar och Finland. Våra viktigaste allierade är alla medlemmar av Nato undantaget Finland.

Däremot finns det faror i vårt närområde som ett Nato-medlemskap skulle avhjälpa. Återigen är inte en fullskalig invasion mot Sverige ett reellt hot för närvarande, men ett försvar som klarar att upprätthålla den territoriella integriteten är en förutsättning för statens existens och även för att bli tagen på allvar i utrikespolitiken. Och då vare sig det handlar om utmätningar av ryska lägenheter i Stockholm eller att svara på territoriella kränkningar i Östersjön.

Alltså, Sverige bidrar idag mer till Nato än många av alliansens medlemmar samtidigt som vi har ett försvar som skulle vara beroende av Nato för att försvara Sverige i en konflikt. Kostnaderna för ansluta oss skulle vara minimala och skulle ge oss inflytande i alliansen. Det skulle ge möjligheten att planera och öva för hur ett försvar av Sverige skulle se ut, något vars betydelse ej får underskattas.

Reformerandet av vår försvarsmakt går en tydlig väg, vi bygger en försvarsmakt dimensionerad för att vara del av en helhet. Detta minskar dock vår förmåga att försvara oss själva men ökar vår förmåga att försvara andra, men vi saknar garantier att de ska försvara oss. Därför bör Sverige gå med i Nato.

OSCAR JONSSON

säkerhetspolitisk analytiker