Det finns en allmänt spridd uppfattning – både i Storbritannien, i Sverige och i andra länder – att Klimatmötet i Köpenhamn var ett misslyckande. Det är sant att Köpenhamn inte uppnådde allt vi hade hoppats på, men 2009 var ändå ett år med betydande framsteg. Det är viktigt att vi inser detta när vi utformar våra strategier för framtiden.
Utmaningen är till stor del att behålla denna takt 2010. Men för att kunna göra detta måste vi erkänna att den senaste tidens attacker mot giltigheten vad gäller klimatvetenskapen har skadat allmänhetens förtroende. Detta förtroende undermineras ytterligare av den påtagliga avsaknaden av tydliga internationella överenskommelser om hur vi bäst för debatten framåt.
Så vi måste arbeta hårt för att återta initiativkraften, återfå energin i utvecklingen och följa upp engagemanget för meningsfulla åtgärder vad gäller klimatförändringarna. Med detta i åtanke lanserade den brittiska regeringen en åtgärdsplan den 31 mars – ”Bortom Köpenhamn: Brittiska regeringens internationella åtgärdsplan för klimatförändringar”. I denna åtgärdsplan beskriver Ed Miliband, brittisk minister för energi och klimatförändringar, de praktiska åtgärder vi anser att vi måste genomföra tillsammans 2010 för att ta itu med klimatförändringarna.
Som vår åtgärdsplan klargör, drar Storbritannien fyra viktiga slutsatser av vad som skedde 2009 och vad som måste ske härnäst:
1. Köpenhamn står för ett viktigt steg framåt.
Trots pessimismen som följde omedelbart efter Köpenhamnsmötet, innebar 2009 en betydande förändring för klimatpolitiken runtom i världen. Länder kom överens om behovet av att begränsa den globala temperaturökningen till max två grader Celsius och sedan mötet har fler än 71 länder (som står för omkring 80 procent av de globala utsläppen) lagt fram mål och åtgärder för att begränsa sina växthusgasutsläpp.
Vi har också nått betydande framgångar när det gäller sådant som klimatfinansiering där rikare länder förbinder sig att bidra med upp till 30 miljarder dollar till det så kallade snabbstartsprogrammet fram till 2012 och ett långsiktigt mål på 100 miljarder dollar fram till 2020.
2. De vetenskapliga och ekonomiska anledningarna till åtgärder är oförändrade.
Den senaste tidens kontroverser har lett till att en del ifrågasätter om det finns ett vetenskapligt behov av åtgärder. Detta undersöks, som sig bör. Men en överväldigande del av analyserna visar att den globala uppvärmningen är verklig och inte kan förklaras utan att man inkluderar människans handlingar.
Om vi inte gör något kommer klimatförändringarna att leda till ett ökat hot mot vår säkerhet. Medan det innebär kostnader att övergå till en fossilfri miljödriven ekonomi så är dessa hanterbara. Kostnaderna för att inte agera övergår vida kostnaderna för ett tidigt agerande.
Det är tydligt att länder som agerar tidigt för en fossilfri framtid – länder som, hoppas jag, Sverige och Storbritannien – kommer att göra betydande vinster genom att investera i den fossilfria teknik som kommer att dominera i framtiden.
3. Vi måste stödja övergången till en fossilfri miljödriven ekonomi.
Storbritannien driver på för en fossilfri ekonomi. Inom EU kommer vi att driva på för större investeringar i fossilfri infrastruktur, teknologi och jobb. Internationellt vill vi se ett tidigt agerande när det gäller införandet av Köpenhamnsöverenskommelsen och vi stödjer praktiska lösningar för minskade utsläpp, finansiering, anpassning, handel med utsläppsrätter, teknologi, skog och kontroller.
4. För att stödja övergången till en fossilfri miljödriven värld behöver vi ett stabilt internationellt ramverk som grund för att leverera och driva vår strävan.
Vi tror alltjämt att en omfattande juridiskt bindande överenskommelse kommer att försäkra att den gemensamma graden av strävan är tillräcklig för att uppnå vårt 2 graders mål. Den kommer att ge länder förtroende för att åtaganden kommer att följas, agerande rapporteras öppet och ge den privata sektorn större säkerhet när det gäller lång- siktiga investeringsbeslut. För att nå framsteg på vägen mot en omfattande överenskommelse måste vi stärka UNFCCC-processen och försäkra att framsteg i Köpenhamnsöverenskommelsen bygger på formella förhandlingar.
Sverige och Storbritannien är nära partner på vägen mot en fossilfri framtid. 2010 kommer att vara ett viktigt år på den resan. Det måste bli ett hoppfullt år, men även ett år med agerande.
ANDREW MITCHELL
Storbritanniens ambassadör i Sverige
