I dag avsätts långt under en promille av skolans budget till att utvärdera och utveckla metoder och förhållningssätt mot mobbning.

Eva-Lis Sirén

Det är skolstart och debatten om mobbning gör sin årliga entré. Det är välkommet och relevant, och många perspektiv hörs i debatten. Men någon gång måste vi sluta konstatera samma sak varje terminsstart. Vi vet vad som behöver göras. Både politiker, tjänstemän, fristående skolor och vi lärare och skolledare som arbetar i skolan måste hitta gemensamma lösningar.

Vissa menar att lärarna backar från sitt ansvar som ledare och vuxna i skolan. Det är inte en bild jag känner igen mig i, snarare att lärare vittnar om att det allt tyngre administrativa trycket håller dem borta från att vara närvarande för eleverna och skapa starka relationer.

Vårt ansvar är att ännu starkare stå upp för lärarnas egen yrkesetik och våga se och ifrågasätta invanda arbetssätt och normer som inte möter dagens krav. Lärare och skolledare måste stå upp för sitt uppdrag och våga markera ett professionellt nej i vardagen. Det gäller när våra förutsättningar försämras, men också när vi ser kolleger som inte klarar av att uppfylla vår yrkesetik. Det är vårt och ingen annans ansvar.

Det är därför vi har kämpat hårt för den lärarlegitimation som nu är verklighet. För förutom det centrala med behöriga och utbildade lärare är det främst det fulla yrkesansvaret som är grund för legitimationen.

Där ingår att upprätthålla skolans värdegrund och aktivt stå upp mot kränkningar både mot elever och mot kolleger. Den som inte klarar av det ska inte heller arbeta som lärare.

Men våra barn är också allas ansvar och tyvärr lämnas lärare och skolledare ofta ensamma. Lärare ser att antimobbningsteamen avlövas och stödet från andra viktiga grupper såsom fritidspedagoger och personal i elevhälsan minskas. Kedjan måste vara stark hela vägen från att tillräckligt många vuxna med rätt kompetens hinner se och ingripa, till att det finns kolleger och chefer som orkar backa upp när man tar strid för värdegrunden.

Bris lyfter i sitt inlägg (Brännpunkt 19/8) fram skolledarnas ansvar och det är givetvis centralt att ledarskapet i skolan fungerar så att arbetet mot kränkningar blir effektivt. Men många skolledare vittnar om att de också överhopas med administration och tillbringar mer tid på möten i kommunhuset än att få vara de pedagogiska ledare som krävs. Som det största förbundet för aktiva skolledare ser vi allvarligt på utvecklingen när internationell forskning i stället visar att Sverige måste gå åt motsatt håll.

Precis som Bris har vi länge krävt att skolan måste använda sig av metoder som ger bevisad effekt. Men det är lärarna själva som måste genomföra en stor andel av forskningen om den ska kunna återföras i verksamheten. Det har totalt negligerats av regering efter regering samt av skolhuvudmännen och inget parti eller någon kommun agerar draglok.

I dag avsätts långt under en promille av skolans budget till att utvärdera och utveckla metoder och förhållningssätt mot exempelvis mobbning. Vilken kunskapsintensiv verksamhet i samhället skulle vi annars behandla så? Forskningen på skolans metoder måste nå samma volym som i vårdsektorn om vi långsiktigt ska höja kompetens och effektivitet i skolan.

Skolverkets granskning av antimobbningsprogrammen bekräftar en bild jag får av många lärare där skolhuvudmännen har gjort det lätt för sig genom att fokusera resurser på att upphandla externa ovetenskapliga metoder för att visa att man gör något konkret. Givetvis kan det ge nya perspektiv och kunskap, men ska det ge effekt i vardagen måste lärare och skolledare gemensamt ha möjlighet att genom självvärdering och diskussion arbeta med sina förhållningssätt och metoder.

Vi vet hur läget ser ut. Nu behöver vi komma till verkstad. Kastandet av den heta potatisen mellan oss måste upphöra. Skolledarnas viktiga roll som förutsättningsskapare och ledare i skolan måste uppvärderas kraftigt. Fokus måste flyttas från administration till det faktiska arbetet kring utveckling och stöd till lärarna. Viktiga grupper och kompetenser i arbetet mot mobbning, såsom fritidspedagoger, måste sluta att nedvärderas. Regeringen har konsekvent vägrat dem legitimation och skurit ner i deras lärarutbildning både i tid och i de ämnen som just handlar om elevers identitets utveckling och relationsskapande.

Webbteknik och den ökade datoriseringen av skolan är på det hela taget gott. Men mobbing har många ansikten där kränkningar på nätet och genom mobiltelefoner redan är verklighet. Det finns inget om, bara ett hur, kring de utmaningar som gäller nu och som skiljer sig från gårdagen. Här saknas både kunskap och strategier. Och det brådskar.

Och vi lärare ska stolt och fullt ut stå upp för vår yrkesetik. Där får vi aldrig tveka.

EVA-LIS SIRÉN

förbundsordförande Lärarförbundet