När den brittiska koalitionsregeringen nyligen skulle tillträda var olika syn på kärnkraften en av svårigheterna. Det handlade om att förlika Liberaldemokraternas kritiska hållning till kärnkraft med det konservativa Torypartiets mer positiva syn.
Denna latenta konflikt undveks genom att man behöll den föregående regeringens löften om att nya kärnkraftverk visserligen skulle tillåtas men att inga subventioner skulle ges.
Denna policy diskuteras nu även i Sverige. Linjen kan verka tillmötesgå de som är skeptiska till kärnkraft eftersom det är en dyr form av elektricitet som bara överlevt till följd av enorma subventioner. Kort och gott formuleras ekvationen att om ekonomin inte går ihop, byggs heller inga nya reaktorer.
Men detta resonemang tar inte hänsyn till det faktum att den tid som behövs innan man faktiskt kan beställa en reaktor är betydligt längre än livslängden för en regering. De långa ledtiderna är nödvändiga för att myndigheter ska kunna göra alla nödvändiga säkerhetsbedömningar och för att bygga upp den nya kompetens som krävs för att kunna bygga, driva och från myndigheternas sida övervaka nya kärnreaktorer.
Erfarenheter från USA och Storbritannien visar att det tar mellan åtta och tio år från beslut att man vill bygga nya reaktorer till dess att en genomarbetad beställning på en ny reaktor kan läggas. I Finland har man efter det ekonomiska haveriet i Olkiluoto även insett att genvägar – som att strunta i att göra en fullständig säkerhetsutvärdering av reaktordesignen innan man börjar bygga – skapar en ekonomi som riskerar att rasa som ett korthus.
För ett energibolag som planerar att bygga en reaktor är kostnaderna under den långa förberedelsefasen innan beställningen görs förhållandevis små. Det är inte förrän man verkligen gör en beställning på en ny reaktor som höga kostnader på mellan 5 och 10 miljarder euro kommer. Det innebär att energibolag kan vara beredda att påbörja nya reaktorplaner trots risken att en beställning på en ny reaktor så småningom skulle vara en alltför riskabel investering. Ända fram till den punkt då ett bolag faktiskt lägger en beställning, kan bolaget enkelt överge projektet.
Eftersom regeringen räknat med den nya reaktorn som en del av sin energipolitiska plan, blir det i ett sådant fall i princip omöjligt för regeringen att inte skjuta till de medel som bolaget kräver för att slutföra projektet.
Det starkaste argumentet mot en policy som tillåter ny kärnkraft men inte subventioner är att den blockerar andra energialternativ.
Till exempel har den brittiska regeringen sagt att kärnkraft bör vara fri att bidra med så mycket som möjligt för att möta behoven av 25GW ny, icke-förnybar kapacitet. Det innebär att ett stort, nytt kärnkraftsprogram därmed är inräknat i den brittiska regeringens planer för att nå landets energi- och miljömål.
Om då kraftbolagen om tre, fyra år meddelar den brittiska regeringen att de inte själva kan finansiera ny kärnkraft utan att staten går in och subventionerar en del av kostnaderna, kommer regeringen ha väldigt svårt att säga nej. Detta eftersom andra sätt att möta landets energi- och miljömål – exempelvis med energieffektiviseringar och förnybar energi – kommer att ha försummats eller inte byggts ut tillräckligt, till förmån för kärnkraft.
Ingen regering kan binda en framtida regering till sina egna löften. En policy som förbjuder subventioner till ny kärnkraft kan enkelt överges av en framtida regering. Skulle en regering å andra sidan vid något tillfälle ha utlovat statligt stöd, blir det avsevärt svårare för en framtida regering att dra tillbaka sådana subventionslöften.
Med andra ord: om man öppnar för ny kärnkraft med förbehållet att den inte får subventioneras, hamnar man i en position då man knappast har något annat val än att vika sig om energibolagen – när det väl är dags att lägga en beställning på en ny reaktor – vägrar att göra detta utan statliga subventioner.
STEPHEN THOMAS
professor i energipolitik vid University of Greenwich Business School
