I Sverige brukar vi prisa oss lyckliga för vår befolkningsstatistik, med dess möjligheter till detaljerade jämförelser i tid och rum. Förutsättningen är en genom tiderna i princip oförändrad indelning av landet i ett par tusen församlingar (tidigare socknar). Detta är nu i fara.

Det började för tolv år sedan, när en utredning från Finansdepartementet (SOU 2000:17) föreslog folkbokföring enbart på kommun och fastighet. Följden blev en storm av protester. Ur diskussionen föddes, som det föreföll, bred enighet om att den traditionella indelningen i någon form måste behållas. Finansdepartementet fick i uppdrag att tillsätta en ny utredning, denna gång med ett brett uppbåd av experter från övriga berörda myndigheter, Folkbokföringsutredningen (SOU 2009:75). Utredningen föreslog införande av distrikt, som skulle följa församlingsindelningen 1999/2000. Förslaget applåderades av en i stort sett enig remissopinion. Men man andades ut för tidigt.

Finansdepartementet som skriver propositionen vill nu strunta i övriga synpunkter och återgå till sitt eget förslag från år 2000. Skälet sägs vara kostnader för Skatteverket. Sektorsintresset har tagit överhanden över allmänintresset.

Lagrådsremiss väntas i vår. Dessförinnan bör det rimligtvis bli politisk debatt inom regeringen. Förslaget strider nämligen helt mot vad borgerliga politiker hittills har sagt. Det gäller nu att de senaste tolv årens debatt inte är glömd. För det är mycket som står på spel.

För det första förloras den statistiska kontinuiteten, och därmed framtidens möjligheter till analys av samhällsutvecklingen, ett område där Sverige genom sina långa källserier hittills haft en särställning.

Forskningsbehovet gäller inte bara historia, utan lika mycket medicin, ekonomi och samhällsvetenskap. Till dem som tidigare protesterat hör institutioner som Karolinska institutet, Patentverket och inte minst SCB. Behovet finns också inom hembygds- och släktforskning, med mängder av utövare som är beroende av att uppgifterna finns snabbt tillgängliga utan krav på ekonomiska insatser.

Härtill kommer indelningens praktiska betydelse. Enligt utredningens enkät anser över hälften av tillfrågade myndigheter, företag och organisationer att deras verksamhet påverkas negativt om den försvinner.

Till dem som engagerat sig i frågan hör Bolagsverket, Domstolsverket, Lantmäteriet, Pliktverket, Posten, SCB, Skolverket, Sveriges försäkringsförbund, Upplysningscentralen, och myndigheter inom kulturområdet, samt Sveriges kommuner och landsting.

Forskare som Robert Putnam och Francis Fukuyama har visat betydelsen av hävdvunna sociala gemenskaper som förenar och skapar förtroende. Den svenska sockenidentiteten kan ses som urtypen för en sådan social tillgång. Till allt detta är det en av de viktigaste kulturarvsfrågor vi någonsin stått inför. Församlingsindelningen är, liksom socknarnas namn, levande historia med stark livskraft under nära tusen år och en integrerad del av landskapsmiljön.

Förslaget står därför i direkt strid med de grundläggande reglerna i Kulturminneslagen 1§ om nationell skyldighet att skydda och vårda vår kulturmiljö, och likaså 4§ om god ortnamnssed.

Extra aktualitet ger Unescos konvention för skydd av det immateriella kulturarvet som Sverige nyligen ratificerade. Att vi ännu använder en indelning som funnits sedan rikets tillkomst är ett storartat exempel på detta immateriella kulturarv. Häri ingår också socknarnas namn och den svenska folkbokföringen.

Gemensamt för i stort sett alla som yttrat sig är kravet på en över tid stabil indelning. Kommuner och fastigheter fungerar inte, eftersom den indelningen sannolikt kommer att förändras, kanske till och med rätt radikalt. Kommunerna är dessutom redan så stora att förmågan till detaljstudier går förlorad. Fungerande statistik kan vi bara få genom att behålla den traditionella indelningen i socknar/församlingar, och låsa den så att den inte förändras. Jämförelser över tid kan då göras oberoende av kommunindelningen. Mindre statistiska enheter kan alltid läggas samman till större, men aldrig tvärtom.

Teoretiskt sett skulle man kunna använda GIS-teknik och koordinater, men kostnaden för att varje gång rekonstruera socknarna skulle bli ett oöverstigligt hinder för de flesta typer av användning.

Arkivalier och museisamlingar är sorterade efter socken. Tolkningen av beskrivningar och uppgifter i historiska källor och äldre litteratur förutsätter att sockenindelningen är känd. Låt oss därför avsluta med ett stycke ur den senaste utredningen:

Vi menar också att en gemensam indelning är väsentlig utifrån demokratiska utgångspunkter. För att enskilda människor ska kunna förstå statistik och studier måste de kunna relatera till de geografiska områden som statistiken presenteras utifrån. Det måste också vara möjligt för enskilda att själva kunna ta fram uppgifter utifrån en av samhället tillhandahållen indelning av landet...Det är därför viktigt att det finns en indelning som lever i folks medvetande.

ANDERS ANDRÉN

professor i arkeologi

JAN VON BONSDORFF

professor i konstvetenskap

DAN BRÄNDSTRÖM

professor

ÅKE EDIN

f.d. ordförande, Hela Sverige ska leva

PETER ENGLUND

ständig sekreterare, Svenska Akademien

GUNNEL ENGWALL

Preses, Kungl. Vitterhetsakademien

TOMAS GERMUNDSSON

professor i kulturgeografi

SÖREN HOLMBERG

professor i statsvetenskap

JAN LINDEGREN

professor i historia

JANKEN MYRDAL

professor i agrarhistoria

ERIK NORBERG

ständig sekreterare, Kungl. Vitterhetsakademien

STAFFAN NYSTRÖM

professor i nordiska språk

ROBERT OLSSON

ordförande Riksförbundet Sveriges museer

STEN RENTZHOG

docent i konstvetenskap

OLOF RUIN

professor i statsvetenskap

ULF SPORRONG

professor i kulturgeografi

BARBRO STÅLHEIM

ordförande Sveriges Släktforskarförbund

BIRGER SVANSTRÖM

ordförande Sveriges hembygdsförbund

BIRGITTA SVENSSON

professor i etnologi

MATS WAHLBERG

forskningschef, Institutet för språk och folkminnen

MARIA ÅGREN

professor i historia

EVA ÖSTERBERG

professor i historia