Bistånd är viktigt för att skapa en rättvisare och mer jämlik värld. Genom de resurser vi avsätter har vi möjlighet att tillsammans med människor i utvecklingsländer bekämpa orättvisor, öka jämställdhet och möta klimatförändringar. Vi kan bidra till att människor får verktygen att förändra sin vardag och verklighet – om vi utformar biståndet rätt.
Under den borgerliga regeringen har många erfarna röster tystats.
Hans Linde
Just nu pågår ett intensivt arbete i biståndsminister Gunilla Carlssons närmsta krets. En biståndspolitisk plattform ska lanseras. Riksdagen har frikopplats och de många svenska folkrörelserna med stor erfarenhet av bistånd har knappt informerats, än mindre inkluderats, i processen.
Vänsterpartiet ser stora behov av att reformera svenskt bistånd. Vårt bistånd har blivit alltför splittrat och vad som egentligen varit fokus och syfte har varit oklart. Biståndets möjligheter att nå resultat har motverkats genom politiska beslut på andra områden, till exempel genom fortsatt exportstöd till jordbruket i EU, orättvis handelspolitik, fiskeavtal och avgifter för utländska studenter vid svenska högskolor. Svenskt bistånd har dessutom i flera fall kanaliserats via skatteparadis och bidragit till så kallad landgrabbing, det vill säga att stater och privata investerare i rikare delar av världen tar över stora arealer jordbruksmark i fattigare länder för att producera mat och biobränslen för egen konsumtion.
Vi vill öka fokus på fattigdomsbekämpning och jämställdhet. Det kan låta som självklarheter, men det är ett faktum att under de gångna åren har fokus steg för steg flyttats från fattigdomsbekämpning. Trots biståndsministerns tal om kvinnors rättigheter har även satsningarna på kvinnors rätt till sin kropp och sexualitet minskat. Vi vill öronmärka minst 10 procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.
Efter mer än 50 år av svenskt bistånd finns det många lärdomar. Biståndet måste vara långsiktigt för att nå framgång. Biståndsministerns tal om kortsiktiga satsningar på spisar till kvinnor är exempel på föråldrat, beprövat och misslyckat bistånd. Samtidigt har vi lärt oss att om biståndet ska göra skillnad krävs att det är människor i Syd, de som känner fattigdomen och orättvisorna i sin vardag, som behöver sätta dagordningen. Men Sverige går idag i rakt motsatt riktning – allt mer ska detaljstyras från Stockholm. Det är ett gammalt sätt att bedriva bistånd, som vi vet inte funkar.
Ett bistånd av hög kvalité kräver också en biståndsdebatt av hög kvalité. Under den borgerliga regeringen har många erfarna röster tystats genom indraget stöd och direkta hot. Biståndet är för viktigt för att bara ja-sägare och ryggdunkare ska få delta i debatten.
Men bistånd kommer inte ensamt att kunna lösa världens problem. Utveckling och fattigdomsbekämpning kräver åtgärder på en rad områden: en klimatpolitik där de rika länderna och de multinationella företagen tar sitt ansvar, ett stärkt regelverk för vapenhandel, en reformering av IMF och Världsbanken, tydligare globala regler för utländska investeringar, skuldavskrivningar och rättvisa handelsregler. Biståndet behöver bidra till att minska ekonomisk exploatering och kapitalflykt från Syd genom att bygga upp institutioner, stänga ner skatteparadis och stödja framväxande fackföreningsrörelser och andra folkrörelser i utvecklingsländerna.
För Vänsterpartiet är biståndet centralt. Vi tror på solidaritetens styrka och vårt lands möjligheter att bidra till att göra vår värld rättvisare och mer jämställd. Därför känner vi djup oro när svenskt bistånds framtid ska avgöras genom förhandlingar mellan fyra djupt oeniga borgerliga partier bakom stängda dörrar. Biståndet förtjänar helt enkelt bättre.
HANS LINDE (V)
riksdagsledamot och biståndspolitisk talesperson
