Lagen som förbjuder tecknad barnpornografi – utan förlagor i verkligheten – har redan lett till att Sveriges främste mangaexpert, Simon Lundström, har förlorat en stor del av sin försörjning. Om domen står fast beläggs han i praktiken med yrkesförbud. I en intervju med TT konstaterar Lundström att han inte kommer att kunna fortsätta sin verksamhet som expert på manga i Sverige: ”Jag kan arbeta som översättare, men inte som expert på manga eftersom man måste ha tillgång till den serieerotik som finns i Japan. Jag får inte ens gå in på serietecknares hemsidor i Japan eftersom det anses vara ett brott”, säger han.

Bonnier Carlsen avslutade samarbetet med honom omedelbart efter tingsrättsdomen, trots att domen överklagats. Rädslan att förknippas med någon som är “dömd för barnpornografi” var för stor. Domen hotar visserligen i förlängningen hela förlagets utgivning av manga, men stigmat är för starkt för att de ska våga kritisera lagen.

Den anförda tanken bakom förbudet mot serieteckningar är att sådana bilder uppmuntrar vuxna att sätta sina fantasier om sex med minderåriga i verket. Tanken är fullständigt feltänkt. För det första har den inte något som helst stöd i forskningen – tvärtom så är sexövergrepp mot såväl barn som vuxna mycket mer ovanligt i mangans ursprungsland Japan än i Sverige. För det andra är handlingen fullt laglig så länge de inblandade är över 15 år. Att genomföra i verkligheten alltså. Dock numera inte att avbilda, inte ens som ren fantasi, där gäller 18-årsgräns.

I debatten kommer åsikten ofta fram att “det är bra att det är förbjudet, det är ändå bara perversa människor som tittar på sådant”. Vilka då? Japanerna, som begår mycket färre sexbrott än svenskarna? Och vad säger vi i så fall om svenskarnas vurm för våldsamma deckare? Om det vore så att bilder uppmuntrar på det sättet, hur kan vi då tillåta skildringar av misshandel, våldtäkter och mord i bild och film? Mord och blod som är en av Sveriges stora kulturexporter. Hur kan vi tillåta fiktionaliserade mord som sänds på bästa sändningstid i tv och som i textform – med suggestiva bildomslag – översvämmar våra varuhus och bensinstationer? Svaret är att något sådant orsakssamband mellan fiktion och verklighet inte finns och heller aldrig kunnat påvisas i seriös forskning.

Övergrepp är ett allvarligt brott, övergrepp mot barn är ett ännu allvarligare brott. Det finns skäl att skydda barn extra mycket i lagstiftningen. Därför har vi en lag mot barnpornografi. Det betyder dock inte att den lagen är bra, den har i sin nuvarande form helt fel fokus och öppnar upp för ett oöverskådligt missbruk av rättssystemet för att "komma åt" misshagliga personer.

Hovrätten hade möjligheten att pröva lagen mot Europakonventionen men tog den inte. Hoppet står nu till att Högsta domstolen beviljar prövningstillstånd och konstaterar att lagen inte hör hemma i ett rättssamhälle. Bäst vore naturligtvis om lagstiftaren inte inväntade detta utan redan nu reformade lagen. Men trots den massiva kritiken från juridiskt och kulturellt håll och och trots att lagens öppna försvarare bland ledande politiker kan räknas på ena handens fingrar verkar det inte finnas någon politisk vilja att rätta till begångna misstag.

I samband med tingsrättens dom i somras lät justitieministern meddela att “det finns många andra frågor som är mer angelägna”. Mer angelägna än yttrandefrihet och rättssäkerhet? Om inte statsrådet självt tar initiativ till en lagändring bör riksdagsgruppen hjälpa henne.

PER HAGWALL (M)

ordförande Brommamoderaterna