För varje tårgaspatron som töms fylls nu Kairos gator med tunga gasmoln. Men i stället för den effekt soldaterna som håller in avtryckarna förväntar sig, framkallas snarare förföriska slöjor av dimmor med svag doft av jasmin och glädjetårar.

Återigen skapas historia på de arabiska gatorna. Unga såväl som gamla bryter upp ett hårdfört ledarskap som styrt landet med järnhand under flera årtionden. Den arabiska umman skapar självförtroende. Huruvida revolten förenklat sett leder till demokrati, eller enkom till en omstöpt maktapparat är fortfarande ovisst. Utkomsten är i skrivande stund osäker. En realisering av dominoteorin, utvecklad av Eisenhower, om att ett fall av en stat kan leda till att flera stater faller, förefaller uppenbar men kommer dock inte att ske i praktiken utan friktion. Att en vändpunkt nu passerats är dock redan klart. Den egyptiska regeringen har avgått efter att Mubarak hållit ett tal till nationen under i fredags kväll. Även hans egen tid är räknad.

Från ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan en eventuell framtida demokratisering skapa nya balanser och konstellationer. EU får all anledning att konceptuellt och pragmatiskt förhålla sig till framväxandet av demokratier och folkliga uppror i regionen.

Egypten, till skillnad från Tunisien, är och förblir dock en central stat i regionen (eng ”pivitol”). Det finns flera krafter som talar emot att Egypten går en demokratisk vår till mötes. Saudiarabien är beroende av en allierad för att hålla en alltför intrigerande och dominerande iransk regim stången. Norra Sudan, som gränsar till Egypten, kommer genom sin delning i ett nord och syd att efter sommaren behöva ha en allierad. Likaså Israel, för att hålla gränsen mot Egypten in i Sinai under kontroll och därmed förhindra smuggling av vapen, förnödenheter och människor in till de ockuperade områdena. Libyen, för att garanteras suveränitet, och Jordanien och Jemen för att inte ytterligare exempel på att folkligt uppror kan lyckas.

Vidare ses den sittande regimen i Egypten som en viktig allierad av flera stormakter. USA och Egypten har länge haft en (o)helig allians för att garantera stabiliteten i regionen. Från andra sidan Röda havet (läs Saudiarabien) exporteras merparten av världens råolja. Politisk oreda och opålitliga regimer i området kan få dramatiska effekter världen över. Vidare spelar Egyptens inflytande över Röda havet stor roll för globala flöden. I så motto står Mubarak och hans män stadigt som pyramiderna.

Men gatan har en egen logik och revolutionsyra råder. Mot dessa krafter råder inget förnuft. I helgen har tiotusentals personer gått ut på gatan. Försöken att storma inrikesministeriet i full kraft kan närmast liknas med krigskonstens fader Clausewitz’ center-gravitationsteori (eng. center of gravitiy) – om maktbasens kärna faller, så faller hela maktapparaten.

De närmsta timmarna och dagarna blir avgörande för denna utveckling. Särskilt viktigt blir att följa hur Egyptens militära ledning väljer att hantera situationen. Flera tecken tyder på att de uniformerade i allt större utsträckning byter sida. Att ge sig ut på gatan kostar i alla avseenden. Till syvende och sist är det summan av enskilda kalkyleringar i både arbetarklass och medelklass kring huruvida det finns en vilja att offra sig för fred och frihet för att stoppa förtryck, som avgör revoltens utveckling. I detta perspektiv talar andra krafter för en arabisk vår där jasminträden får blomma.

Liksom i fallet Tunisien är Västs inställning till Egypten viktig. Hittills har både EU och USA varit officiellt blygsamma (skeenden bakom kulisserna må tala ett eget språk). Detta är anmärkningsvärt då flera demokratiska och liberala stater grundats genom blodig frigörelse.

Inställningen från USA, Mubaraks närmsta allierade, är särskilt viktigt. Till skillnad från Bush-doktrinen, som var uttalat inriktad på ett tydligt ”demokratispridande”, så är Obama-doktrinen svårläst. Bedömare läser den som mer pragmatisk, syftandes till att skapa genuina grogrunder för demokrati och folklig värdighet där varje situation och kontext har sin egen dynamik, som inte kan sammanfattas i en universell handlingslinje. Onekligen behövs ett tydligare stöd till det egyptiska folket.

MIKAEL ERIKSSON

forskare inom freds- och säkerhetspolitik,

verksam vid totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)