Historien om IB har en förunderlig sprängkraft. Det kan man konstatera efter avslöjanden om Jan Guillous kontakter med ryska
KGB. Jag var med och utredde IB in i minsta detalj inom ramen för Säkerhetstjänstkommissionen, målet var att kunna presen-tera en slutgiltig bild av verksamheten. Jag vågar påstå att så också blev fallet och ingen har kunnat utmana den bild som då presenterades.
Men IB skapar debatt ändå, nu har fokus dock hamnat på avslöjarna själva. För några månader sedan var det Peter Bratt som fick några skopor ovett av i Guillou i dennes memoarer och nu är det alltså Guillou själv som står i skottgluggen efter Expressens avslöjande.
”Detta ställer IB-avslöjandet i ett nytt ljus” menar en del som anar KGB som ursprunglig initiativtagare till artiklarna i FiB/Kulturfront. Det låter naturligtvis spännande. Men sanningen är en annan. Initiativet till IB-avslöjandet kom från två av varandra oberoende källor på våren 1972. Den ena källan var en yngling som befann sig i kretsen kring FiB/Kulturfront och som kände en släkting till en person som arbetat inom IB. Släktingen hade oförsiktigt nog berättat om fackföreningsspionage och åsikts- registrering och att det hela skulle ha skett i militär regi. Uppgifterna var oklara, men yng- lingen sökte ändå upp Guillou som något tvivlande ska ha skrivit ihop några sidor om detta. Han lät också smygfotografera några av de personer som källan menade var anställda inom verksamheten.
Ungefär samtidigt kom Peter Bratt på besök till FiB/Kulturfront för att sälja in ett material som också det handlade om åsiktsregistrering inom försvaret, aktualiserad genom en om-talad händelse på värnpliktskonferensen i Örebro några veckor tidigare. Då Bratt och Guillou diskuterade sina artiklar förklarade Bratt att hans artikel grundade sig på en källa som var verksam inom en väldigt hemlig del av det svenska försvaret, begreppet IB hade då ännu inte nämnts. Bratt fick låna fotona på de mysiska personerna och visade dem för sin källa som pekade på en av bilderna och utbrast ”det där är ju min chef!” Bilden föreställde dåvarande IB-chefen Birger Elmér.
Genom detta var IB-avslöjandets två ben sammanfogade – ”ynglingen” och ”IB-källan”. I det senare fallet är namnet känt, Håkan Isacson. Men den andre personen är mindre bekant – han heter Svein Tryti, en norsk student som bodde i Stockholm. Det är således Tryti som är IB- avslöjandets okände initiativ- tagare.
Det var tillfälligheter som låg bakom efterkrigstidens största journalistiska scoop och inte en aktion signerad rysk underrättelsetjänst.
LARS OLOF LAMPERS
sekreterare i Säkerhetstjänst-kommissionen 1999–2002
