Oavsett vad som nu utspelas i den nordkoreanska partitoppen kommer befolkningen i landet att hållas helt ovetande.

Jerker Hellström

Kim Jong-Ils död kom inte som en enorm överraskning för de analytiker som följer utvecklingen i Nordkorea. Kim hade sviktande hälsa och drabbades troligen av en stroke 2008. Experter i Sydkorea räknade med att han inte hade mer än fyra-fem år kvar att leva. Därför finns redan gott om analyser av vilken riktning som den nordkoreanska regimen kan komma att ta under sonen, Kim Jong-Un, som av allt att döma nu tar över.

Vad man kan säga med viss säkerhet är att det grundmurade systemet inte kommer att låta sig ruckas av maktöverlämningen, vilket innebär att Nordkorea fortsätter på den inslagna banan. Man kan alltså räkna med fortsatt hård kontroll av befolkningen, isolering från omvärlden, provokationer riktade mot den USA-allierade grannen i söder och oförändrade kärnvapenambitioner.

Men vad gäller ledarskapet kommer nu en viktig förändring: medan Kim Jong-Il hade närmast fullständig kontroll över maktapparaten till sin död är det troligt att hans sons roll under lång tid kommer att begränsas till att enbart vara en omslagspojke för regimen.

Kim Jong-Il var över 50 år gammal när hans far Kim Il Sung avled 1994. Han hade redan tjugo år tidigare tagit plats i det nordkoreanska Arbetarepartiets politbyrå och hade haft gott om tid att förbereda sig för att ta över som landets ledare. Hans yngste son Kim Jong-Un, å sin sida, har inte hunnit fylla 30 och fick sina första officiella titlar ifjol. I slutet av september 2010 utsågs han till vice ordförande för den centrala militärkommissionen trots att han saknar militär bakgrund.

Det är i synnerhet militären som har stärkt sitt inflytande i den nordkoreanska regimen under Kim Jong-Il. Under hans första tid vid makten försvagades statens och partiets ställning i och med Sovjetunionens kollaps och svältkatastrofen i Nordkorea i början av 1990-talet.

Kims strategi blev att ge militären större makt. Sedan dess har militärens status ökat ytterligare i takt med att regimen upplevt sig allt mer hotad av omvärlden. När Kim Jong-Un nu efterträder sin far, åtminstone officiellt, är det inte minst hans brist på militär förankring som kan komma att begränsa hans position.

Vilka inom det nordkoreanska ledarskapet som kommer att ha den största egentliga makten är oklart. En teori är att de två personer som allmänt ses som hans blivande förmyndare stärker sina positioner ytterligare: Kim Jong-Ils syster Kim Kyong-Hui och hennes man Chang Song-Taek.

Chang utsågs i juni 2010 till vice ordförande för nationella försvarskommissionen, som sedan 1990-talet har fått rollen som Nordkoreas mäktigaste organ och kontrollerar militären. Han har länge ansetts vara den näst mest inflytelserika personen i den nordkoreanska hierarkin.

Analyser av det politiska spelet bakom kulisserna i Pyongyang präglas emellertid av en typ av kremlologi. Det handlar ofta om en gissningslek som till stor del baseras på nyhetstelegram från den nordkoreanska statens nyhetsbyrå, KCNA.

Vilken roll Chang Song-Taek kommer att spela, och huruvida han har en privat agenda, är med andra ord ytterst osäkert. Vissa bedömare menar att den 64-årige Jang förespråkar ekonomiska reformer, men samtidigt hade han en central roll i den kampanj som lanserades för att förhindra utvecklingen av privata marknader. Dessutom är hans hustru Kim Kyong-Hui en uttalad motståndare till reformer.

Oavsett vad som nu utspelas i den nordkoreanska partitoppen kommer befolkningen i landet att hållas helt ovetande. I Nordkorea saknas alla former av civilt samhälle eller inofficiella nätverk, vilket innebär att eventuellt missnöje med den nye ledaren kan hållas under kontroll av staten. Vad som är svårare att begränsa är uppkomsten av inofficiella marknader, som kan leda till vissa förändringar, om än ej politiska sådana.

Efter fyra besök i Kina på bara 18 månader kan Kim Jong-Il dessutom ha fått viss inspiration till ekonomiska reformer, men han hann inte ge några signaler om en eventuell politisk omläggning. Mest troligt är dock att alla typer av liberaliseringar bedöms som för riskabla för Arbetarepartiets maktmonopol.

JERKER HELLSTRÖM

säkerhetspolitisk analytiker, till vardags verksam som Asien-forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut FOI