Waldemar Ingdahl anser i ett inlägg i Brännpunkt 11/7 att svensk antibiotikapolitik är populistisk. Inlägget är svårbegripligt och innehåller, liksom den Timbrorapport om antibiotikaresistens som Ingdahl också står bakom, flera faktafel och märkliga slutsatser. En central fråga som Ingdahl till exempel helt tycks bortse från är att spridning av resistenta bakterier är ett globalt fenomen. Vi importerar motståndskraftiga bakterier bland annat genom resande och sjukvårdskontakter i en hastighet vi aldrig sett tidigare. Det är just detta som är det främsta skälet till att vi i Sverige ser en ökning av antibiotikaresistens trots en kraftfull nedgång av antibiotikaanvändningen. Hade vi inte arbetat för att minska antibiotikaförbrukningen i Sverige hade problemet varit ännu värre.
Hade vi inte arbetat för att minska antibiotikaförbrukningen i Sverige hade problemet varit ännu värre.
Otto Cars
I avvaktan på utveckling av nya effektiva antibiotika är det en självklarhet att alla måste medverka till att minska den onödiga antibiotikaanvändningen som driver på motståndskraft hos bakterier. Det är också detta som den svenska antibiotikapolitiken bland annat har som syfte. Detta är en självklarhet för de flesta, inklusive den Europeiska Läkemedelsindustriföreningen, EU-kommissionen, Världshälsoorganisationen (WHO) och forskare på området – men uppenbarligen inte för Timbro och Ingdahl.
Ingdahl hävdar att en ny medicin måste vara bättre än alla tidigare läkemedel som finns på marknaden för att godkännas. Detta är felaktigt. Det gällande regelverket anger att ett nytt läkemedel måste ha minst likvärdig effekt som ett befintligt preparat för att bli godkänt av läkemedelsmyndigheterna. Detta innebär inte att regelverket för godkännande av nya läkemedel är perfekt, tvärtom, det finns goda skäl att se över kraven för godkännande för att underlätta utvecklingen av nya antibiotika utan att för den skull tumma på säkerhetskraven. Sådana diskussioner förs just nu inom såväl inom EU som i USA.
Men till skillnad från Ingdahl anser experter, såväl akademiska forskare som företrädare för den forskande läkemedelsindustrin (till exempel Astra Zeneca och Glaxo Smith Kline) att lösningen på den nuvarande kritiska bristen på nya effektiva antibiotika inte huvudsakligen ligger i regelförenklingar. Grundorsaken är istället de mycket svåra vetenskapliga hindren för att utveckla antibiotika med nya verkningsmekanismer, något som Ingdahl även tar upp i sitt inlägg. En annan viktig faktor till att inga nya antibiotika utvecklas inom de stora läkemedelsföretagen är dålig lönsamhet jämfört med andra grupper av läkemedel, till exempel de mot kroniska sjukdomar. Antibiotika tas under kortare tid och är ett relativt billigt läkemedel. Dessutom måste ett nytt värdefullt antibiotikum användas med stor återhållsamhet för att minska risken för snabb resistensutveckling.
Allt detta talar för att det nuvarande marknadssystemet för utveckling av antibiotika har spelat ut sin roll. Ett nytt affärstänkande är på väg att utvecklas där den offentliga och privata sektorn tar gemensamt ansvar, där forskare från universitet och industri samarbetar för att tillsammans lösa de vetenskapliga problemen och där utvecklingskostnaderna inte huvudsakligen tas hem genom kraftig marknadsföring och försäljning, utan genom andra finansiella incitament. Allt detta för att undvika en global överanvändning och därmed resistensutveckling mot nya värdefulla läkemedel.
Svensk antibiotikapolitik är inte populistisk. Tvärtom. Den är ansvarstagande och baserad på fakta.
OTTO CARS
professor i infektionssjukdomar, Uppsala Universitet, chef för det internationella nätverket Action on Antibiotic Resistance-ReAct
