Fredrik Meiton ursäktar historiens mörkaste antijudiska föreställning, som uttryckts av Gina Dirawi, en person med flera uppdrag för public service. Hon hade liknat Israel och ”människor som upplevt förintelsen” vid dem som utförde Förintelsen (Brännpunkt 5/11).

Vi européer har lärt oss att se faran i att svartmåla ett judiskt kollektiv: det europeiska. Men toleransen för lögnaktiga demonbilder av Mellanösterns judar är fortfarande hög.

Via associationer i stil med Dirawis glidning från ”Israel” till ”människor som upplevt Förintelsen” drabbas även svenska judar. Inte minst hatbrotten mot Malmörabbinen Shneur Kesselman visar att demonisering av Mellanösterns judar leder till antijudiskt våld i vårt land.

Fientlighet mot de judar som bor i Israel – för att deras släkt levt där i århundraden, eller under 1900-talet flydde Europa och arabvärlden – fungerar även som maskering av fientlighet mot andra judar. Byter man ut ”judarna” mot ”sionisterna” eller ”Israel” blir hatet rumsrent.

Hitlerliknelsen är det mest effektiva sättet att komma runt minnet av Förintelsen som hinder för antisemitism. Genom att jämställa ett judiskt kollektiv med Tredje riket förringar man nazisternas brott och placerar judarna i judemördarnas ställe.

Förintelsen symboliserar det värsta hos människan, till och med något omänskligt. Inte ens det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets antisemiter hade en så kraftfull demonbild att fästa vid något judiskt kollektiv. Bilden är mera absurt lögnaktig än andra antijudiska stereotyper. Någon mörkare antijudisk demonbild finns inte.

Mindre mörka antijudiska bilder räckte för nazisterna. De kunde påstå att de förde ett defensivt krig mot ”världsjudendomen”. Dagens antisemitiska ideologer, bland många andra Irans president, vill föra ett ”defensivt” krig mot ”världssionismen”. I båda fallen utgörs den inbillade fienden av en mystisk karaktär, som påstås kontrollera världen och smitta av sig på ickejudar.

Genom att antisemitismen dehumaniserar människor är den också ett angrepp på själva mänskligheten. Den attackerar de universella värden som världssamfundet satte på pränt efter Förintelsen.

Okunskap är inget skäl till att bagatellisera detta. Antisemitismen blir allmängods genom att människor oreflekterat upprepar ett fåtal ideologers propaganda. Så var det förr och så är det nu. Att representanter för forskningsvärlden och public service inte tar detta på allvar är ett stort samhällsproblem.

ANNA EKSTRÖM

fri skribent