Författarna till artikeln ”Stoppa smyganslutningen till Nato”, SvD Brännpunkt den 1 december, efterfrågar en medborgarutredning. Kunskapen om Nato-anpassningen är definitivt för liten hos medborgarna, och felet ligger delvis hos medierna, och delvis hos politikerna.
Det är en vanlig uppfattning att den svenska regeringen inte längre har något att säga till om i utformningen av säkerhets- och försvarspolitiken. Vi menar att detta synsätt är felaktigt.
Under kalla krigetansåg västmakterna, med USA i spetsen, att Sverige hade en viktig roll att fylla i försvaret av Skandinavien, Natos norra flank. Den svenska anpassningen till Nato-standard började redan på 1950-talet, och Sverige har sedan dess i hemlighet tagit del av Natos materielstandarder.
Sedan början av 1960-talet har vi ingått under USA:s kärnvapenparaply. Detta förhållande var okänt för Sveriges medborgare då, men låg ändå till grund för beslutet att lägga ned det svenska A-vapenprogrammet.
Lissabonfördragets nya bestämmelser om beslutsfattande genom kvalificerad majoritet, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) samt den Europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) har lett till mycket oro bland fördragets kritiker som befarar att Sverige kommer att förlora all makt över utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken.
Denna pessimism delas av dem som ser positivt på fördraget och som menar att processen är oåterkallelig. I unionens intresse krävs att den svenska alliansfriheten och neutralitetspolitiken får stryka på foten.
Dessa farhågor och förhoppningar har dock inget fog för sig. Lissabonfördraget slår fast att det krävs ett enhälligt beslut för att ESFP ska leda till ett gemensamt försvar.
Beslutet får dock inte påverka karaktären hos medlemsstaternas säkerhets- och försvarspolitik, vilket bevarar Sveriges handlingsutrymme. Detsamma gäller föreskriften om solidaritet med angripet EU-land. Denna bestämmelse, som liknar Natos artikel 5, får inte heller inverka på karaktären hos en medlemsstats säkerhets- och försvarspolitik.
Ingenting i fördraget hindrar en medlem från att föra en militärt alliansfri politik. Vidare kräver alla beslut som rör GUSP och ESFP uttryckligen absolut majoritet.
Det står alltså regering och riksdag fritt att välja säkerhets- och försvarspolitisk linje. Vill vi bevara alliansfriheten eller avstå från väpnade internationella operationer så stöds detta av Lissabonfördraget. Men när det nu bestämts att Sverige ska delta i internationella operationer ställs vissa krav på de enheter som ska delta.
Det förekommer en hel del Nato-anpassningar när det gäller Sveriges försvarsmakt; en del från det kalla krigets dagar och en del nyare. Det senare hänger huvudsakligen ihop med Sveriges politiska vilja att operera i internationella miljöer.
På det internationella militära fältet finns ett enda normsystem och det är det system som Nato representerar. Nato är i dagens läge helt normativt. För att överhuvudtaget kunna operera i en internationell miljö måste styrkorna förhålla sig till detta normsystem. Detta är en rent professionell förutsättning och har inget med politiska ambitioner att göra.
Förutsättningen i fråga har praktiska implikationer då det för svensk del, liksom för varje annat land som har soldater i internationell tjänst, handlar om att agera tillsammans med andra nationers styrkor.
De flesta nationersstyrkor är organiserade i multinationella enheter. I dessa fall måste ett normsystem användas för att enheterna ska vara effektiva och inte direkt farliga för andra delar av enheten. Interoperabilitet på mänsklig nivå liksom delade tekniska system är en professionell förutsättning om man vill minska de risker som uppstår i ett insatsområde.
Detta kan säkert upplevas som ”små steg” till ett Nato-inträde. Det är i och för sig en rimlig observation då det rör sig om Nato-anpassning, och visst kan detta ha politiska konsekvenser. Det påverkar omvärldens syn på Sverige och berör även inrikespolitiken.
Men denna artikel handlar inte om det, utan om behovet av att använda sig av det enda normsystem som finns i dagsläget. Om svensk trupp förväntas att agera i internationell miljö, vilket det finns en politisk ambition för, då kan Nato-anpassningar i operativt och taktiskt avseende inte undvikas.
Om riksdagens avsikt vore att enbart ha ett territorialförsvar skulle behovet av anpassning till det internationella normsystemet också minska.
Håkan Gunneriusson
lektor i krigsvetenskap, Försvarshögskolan
Mikael Nilsson
forskarassistent, Försvarshögskolan
