Förr eller senare kommer nästa valutakris. I en liten rank, nationell farkost sitter vi betydligt osäkrare än i den stora EMU-båten. Men varför diskutera det europeiska samarbetet enbart som en krass ekonomisk lämplighetsfråga? undrar Stig Ramel, som framhåller högre värden.

I debatten om vi ska fortsätta på egen hand eller välja att ansluta oss till EMU saknas det perspektiv, som de senaste 50 årens erfarenhet borde ge.
När kronan och schweizerfrancen mötte efterkrigsvärlden 1945 hade de samma värde. Idag är francen värd sex gånger mer, d v s en kronförsvagning med 500 procent, en siffra som borde studeras minst lika mycket som räntenivån före syndafallet 1992.
Siffran är betyget på den ekonomiska politik, som Sverige följt under 50 år. Sverige har löst sina kostnadsproblem genom att med hjälp av devalveringar eller deprecieringar (nedsättningar) lasta över våra problem på våra grannar och handelspartners.

Resultatet har en moral. Vi har som Slösa på kort sikt haft det bra, medan Spararna på lång sikt vunnit. Här har vi ett av de viktigaste skälen till att Sverige från en topposition glidit allt längre tillbaka i välståndsligan.
Under alla dessa år har våra avsikter varit de bästa. Devalveringarna har gjorts för att ge oss möjlighet att slå in på en ny och
sundare väg. Men som alltid är vägen till helvetet kantad av goda föresatser.
När vi gjorde den stora devalveringen 1982, som regeringen förklarade skulle bli den sista, saknades inte goda intentioner och i början såg det bra ut. Dåvarande finansministern, Kjell-Olof Feldt, utsågs av en svensk affärstidning till ekonomisk världsmästare, men sedan dröjde det inte många år förrän vi på nytt fick acceptera ett kronfall som nödvändigt.

Problemet är att devalveringspolitiken gynnar många enskilda intressen, som har en benägenhet att framträda som om de talade för det allmännas.
Några storföretagare och finansmän prisar nu värdet av en flytande krona - trots att den historiska erfarenheten säger något annat.
Orsaken är naturligtvis att en svag krona är gynnsam för deras företags omedelbara konkurrenskraft och stärker både vinstnivå och balansräkningar.
Resultatet blir stigande börskurser och belöningar för cheferna, även om de tacksamma aktieägarnas egentligen skulle ha riktat sig till de politiker som
misslyckats med växelkurspolitiken.

Många med intressen på börsen minns nostalgiskt börsboomen 1982 och 1992. Jag minns dem som vd i Nobelstiftelsen, då vi genom börsaffärer och lyckade operationer på fastighetsmarknaden kunde glädjas åt snabbt växande vinster för stiftelsen.
Nobelprisen steg snabbt och vd fick beröm. Som ordförande i Fond 92-94 fick jag uppleva hur de gamla löntagarfondernas 20 miljarder på någon vecka blev 30 efter det att kronan fick flyta.
Men som medborgare kan jag konstatera att den långsiktiga konsekvensen var att vi alla på sikt blev fattigare i Sverige.

Nu sägs det på nytt att kronan klarar sig bäst på egen hand. Visst har den förhållit sig relativt stabil under senare tid, men det beror på att den internationella valutamarknaden tror att vi ska gå med i EMU och har förhoppningar om att inträdet kan komma att ske på en högre kurs än den nu aktuella.
Men om slutet blir att vi ställer oss utanför, kommer kronan på nytt att börja sjunka. Valutamarknaden kan sin historia.
Skuggan
av 50 års misslyckande hänger över vår valutapolitik. Kronan är en liten valuta och när nästa valutakris kommer - och den kommer förr eller senare - då sitter vi i en liten rank farkost.
Ombord på den stora EMU-båten har vi en tryggare framtid. Vi slipper att försvara en krona i riskzonen genom tillväxthämmande höga räntesatser och kan med euron i fickan koncentrera oss på att lösa de strukturproblem som vi under 50 år inte mäktat hantera.
Är det någon som tror att den brokiga koalition av motstridiga intressen, som nu formar nejsidan, skulle vara mäktig uppgiften?

Devalveringspolitiken innebär för politikerna en svår frestelse. Fördelarna kommer omedelbart - de tunga nackdelarna långt senare efter nästa val. Socialdemokraternas ledning har dragit realistiska slutsatser av de femtio årens misslyckanden och förespråkar nu EMU. Den visar därmed politiskt mod och klarsyn och förtjänar ett oförbehållsamt erkännande för detta.
Till sist ytterligare ett ord om moral och solidaritet. Få röster i debatten talar
om att ett medlemskap i EMU inte bara ökar vårt inflytande i EU, utan också kan ses som en akt av solidaritet med Europa, bl a som en nödvändig balans till ett USA, vars supermaktsdominans innebär ett växande problem för världen - liksom för amerikanerna själva.
Det nu aktuella krigshotet i Irak är ett övertydligt exempel på detta.

Överhuvudtaget är det märkligt att vi svenskar, i ett land där solidaritet är ett skinande honnörsord, sällan tycks fundera närmare på den djupare innebörden av detta för Europa.
Vi diskuterar det europeiska samarbetet enbart som en krass ekonomisk lämplighetsfråga. Vi har under 50 år kommit inslinkande i sista stund först när alla de ekonomiska plustecknen är klara.
Europa som fredsprojekt har andra fått syssla med.

Stig Ramel