Europa står inför stora gemensamma utmaningar – klimatförändringar, arbetslöshet, finanskris och oro över eurozonens fortlevnad. Allt fler bli allt äldre, och det föds färre barn än vad som behövs för att befolkningen inte ska minska. Enligt EU-kommissionens egna beräkningar var det genomsnittliga antalet barn per kvinna i EU 1,5 barn år 2006 medan reproduktionsnivån är 2,1 barn. 2030 kommer fruktsamhetstalet att vara1,6 år enligt EU-kommissionen.
En annan tickande demografisk bomb är den babyboom som gett oss den stora åldersgruppen 45–65-åringar, vilket innebär problem när det gäller finansieringen av pensionerna framöver. Den förväntade livslängden (som mellan 1960 och 2006 ökade med 8 år) kan komma att förlängas med ytterligare 5 år från 2006 till 2050. Därmed ökar andelen 80-90-åringar kraftigt, en åldersgrupp som ofta är hjälpbehövande. I hela EU betyder det att en minskande ung befolkning ska sörja för allt fler äldre.
Det naturliga i Europas utsatta läge vore att kompensera vår egen åldrande befolkning med en ökad invandring. Inte att sätta upp ytterligare murar och hinder. Det skulle kunna bidra till att försörjningsbördan lättar.
Trenden är tyvärr en helt annan. Den globaliserade ekonomin snurrar allt fortare, och konkurrensen om arbetstillfällena hårdnar. Ungdomsarbetslösheten i krisens Europa är (enligt Eurostat) över 20 procent i många länder. Misstron mot de etablerade partierna, som sällan har några bra svar att ge om lösningar på den accelererande politiska och ekonomiska krisen växer. Detta föder osäkerhet och vilsenhet. Samtidigt får samhället allt svårare att leva upp till högt ställda folkliga förväntningar på trygghet och välfärd. I ett sådant läge lockar de enkla lösningarna: ”Låt oss stänga problemen ute”!
Det är bland annat sådana stämningar som de nationalistiska, populistiska och främlingsfientliga partierna i Europa nu skickligt fångar upp. I land efter land ser vi hur den här typen av rörelser vinner framgång. Sorgligt nog har också många av de etablerade partierna räddhågset anslutit sig till denna destruktiva dans.
Den europeiska nationalism som nu skördar framgångar i parlamentsval och allmänna opinionsyttringar spretar. På agendan står allt från ökade krav på politisk självständighet, till begränsning av invandring från ickeeuropeiska länder, motstånd mot EU, allmän misstro mot ”etablissemanget” och ren rasism. Följden är att vi i en tid som kräver alltmer av internationellt samarbete om politiska lösningar får en politik som begränsar möjligheterna till just detta och skuldbelägger de andra, de som inte anses tillhöra nationen.
Nationalismen kan generera gemenskap, men den riktar sig inåt och skapar gränser mellan människor och länder. Det är en ideologi som kan ge upphov till ett missriktat raseri, som skördat miljontals människoliv på Europas slagfält. Att nationalismen idag ändå kan framstå som ett attraktivt politiskt alternativ beror på att den uppfattas som en naturlig del av den mänskliga historien. Inget kunde vara mer fel. Först så sent som på 1800-talet fick idén om ett folk och en stat rejält genomslag. Nya stater uppstod och den industriella revolutionen, med modernisering och urbanisering som följd, skapade behov av starkare social sammanhållning över stora avstånd. Forskare, författare och lärare fyllde tjänstvilligt och fantasirikt de nya gemenskaperna med ett legitimerande innehåll, lika ursprung, språk och kultur. Så föddes de föreställda gemenskaperna, så fick nationalismen sin kraft.
Det vi idag behöver göra är att söka svaren på hur vi bäst klarar de globala utmaningarna när det gäller klimatet, ekonomin, välfärden och migrationen. En sak vet vi med säkerhet. Vi behöver mer samarbete och öppenhet. Snävare definierade nationer och högre murar är inte lösningen på globaliseringens utmaningar.
Det är därför som vi i Global Utmanings breda nätverk tillsammans med tidningen Expo nu tar initiativ till en fördjupad diskussion om vad tilltagande nationalism i en allt mer globaliserad värld egentligen leder till. Vi startar med ett symposium den 28 september och följer upp det med samtal och diskussion över hela landet. Vi inbjuder fler att delta i den diskussionen!
KRISTINA PERSSON
ordförande i Global Utmaning
FREDRIK PERSSON
fil dr i historia vid Lunds Universitet
DANIEL POOHL
chefredaktör tidningen Expo
