Ulrika Rogland och Sven Å Christiansson

Det är vuxnas ansvar att bli bättre på att stoppa gärningsmän som agerar på internet.

Ulrika Rogland och Sven Å Christianson

Det händer hela tiden att ungdomar blir kontaktade av vuxna som vill lura dem till möten för att kunna utnyttja dem sexuellt. Men vi läser sällan om det i medierna. Ungdomar som går till dessa möten och som utnyttjas berättar nästan aldrig för någon om det som har hänt och det blir därför inte polisanmält eller uppmärksammat. Det är därför lätt att tro att dessa övergrepp sker väldigt sällan medan sanningen är att det sker ofta och att mörkertalet är stort. Gärningsmännen lyckas få ungdomarna att känna sig ”delaktiga” i brottet eftersom de helt frivilligt haft kontakten på internet och kommit till mötet. När mötet sedan inte blir vad ungdomarna föreställt sig känner de skuld och vill inte att någon ska veta.

För ett tag sedan kunde vi läsa om hur en ung flicka blev bortrövad efter att ha stämt träff med en man hon hade fått kontakt med via internet. Som tur var lyckades hon få kontakt med anhöriga så att mannen och flickan kunde spåras och mannen gripas. För en tid sen uppmärksammades ett fall där en ung flicka med svårt självskadebeteende kom i kontakt med en man via internet som hon sedan träffade utan att hennes föräldrar kände till det.

I december 2011 blev den så kallade Alexandramannen utvisad till Irak efter att ha avtjänat ett tioårigt fängelsestraff. Alexandramannen sysslade under flera år med groomning på Internet. På nätet var han den snygga Alexandra som smickrade unga flickor för deras utseende, lockade dem med modellkontrakt och blev deras vän. På så sätt lyckades han lura många unga flickor att visa sig i webcam och att träffa Alexandras vän, vilket i själva verket var han själv, för att sedan utnyttja dem sexuellt. Under rättegången hördes cirka 60 flickor som hade spårats under polisutredningen. Endast ett par hade själva gjort polisanmälan. Majoriteten av flickorna hade inte berättat för någon vad som hade hänt.

Grooming innebär att gärningmannen via en online-aktivitet på internet söker kontakt med och knyter till sig barn och ungdomar i syfte att utnyttja dem sexuellt. Genom att vinna deras förtroende försöker förövaren skapa en exklusiv relation samtidigt en distans mellan barnet och dennes föräldrar eller andra personer som annars skulle ha en skyddande funktion.

Den sexuella groomingen sker oftast långsamt, gradvis i olika steg och tjänar flera olika syften. Dels vill förövaren bryta ner offrets motstånd mot att medverka i sexuella aktiviteter online, att svara på sexuella frågor, skicka sexuella bilder på sig själv eller visa upp sig i webbkamera, dels skapa en situation offline där sexuella övergrepp kan ske. Ett annat syfte med manipulationen är att den utsatte ska känna sig delaktig som möjligt i det som händer, att man får skylla sig själv, vilket gör att offret ofta inte gör motstånd, att man inte kan berätta för någon om det som har hänt. Att offret fylls med skuld- och skamkänslor.

Olika typer av grooming har funnits i alla tider. Gärningsmän med sexuella preferenser för ungdomar har sökt sig till lekplatser, idrottsföreningar, fritidsgårdar. Den tekniska utvecklingen med internet har visat sig vara ett kusligt effektivt redskap för sexualförbrytare att spåra upp och rekrytera potentiella offer, inte minst bland ungdomar, men även bland socialt marginaliserade kvinnor och män via olika communities (nätverksmötesplatser med gästböcker/bloggar) eller på olika chattsidor. Genom internet kan gärningsmannen dölja sin rätta identitet och nå mycket fler offer än tidigare. Relationen kan byggas upp under kort eller lång tid och med flera offer samtidigt innan möten sker. Det blir ofta förvirrande för offret när den de möter visar sig vara någon annan än de har föreställt sig och ibland mycket äldre än vad som framställts i online-kontakten. Kanske har man pratat om vilka sexuella handlingar som ska hända vid mötet och den unge kan känna sig skyldig att uppfylla det man lovat.

I Alexandraärendet fick gärningsmannen flickorna att lova att de skulle ha sex med den man de skulle träffa, mannen beskrevs som en ung, snygg och framgångsrik. Flickorna skulle bli bjudna på fin middag, hotell och lyx. Mötet blev något helt annat än vad som beskrivits och slutade i sexuella övergrepp. När de åkte iväg hade de inte berättat för någon om var de skulle, de hade inga pengar med sig. Gärningsmannen behövde sällan använda våld för de var redan i hans våld i och med att de befann sig i en främmande bil eller lägenhet, ofta långt hemifrån.

Det är viktigt att föräldrar och professionella som möter ungdomar förstår hur det som hände Alexandraflickorna och andra flickor och pojkar i andra ärenden kan hända. Viktigt att ha kunskap om risker och gärningsmännens strategier och att det händer hela tiden med alla typer av ungdomar. Det enda som är gemensamt med dessa ungdomar är att de just då hade ett extra stort behov av bekräftelse, till exempel på grund av en skilsmässa mellan föräldrarna, dödsfall i familjen eller att de känt sig utanför kamratkretsen. Och att de just då hade oturen att komma i kontakt med en person som utnyttjade detta bekräftelsebehov. En del har under en längre tid känt sig otrygga, ensamma eller osäkra i sin sexuella identitet och är då extra utsatta som brottsoffer. Ungdomar är ständigt ute på Internet, det är nästan lika vanligt och självklart som att andas luft. Ungdomar vet också att det finns män som försöker lura dem och de tror att de kan skydda sig. Just därför blir skammen extra stor när de blir drabbade.

Det är viktigt att vi förstår hur det kan hända och att vi pratar om att det händer. De flesta som utsatts berättar inte för någon om det som hänt, de tycker att de får skylla sig själva och att vi vuxna aldrig skulle förstå. Och när de inte berättar kan gärningsmän som agerar på Internet fortsätta att lura och utnyttja ungdomar och förbli oupptäckta.

Varför säger ungdomarna inte nej när de väl träffar förövaren? Det hade ju varit så enkelt. Gå därifrån. Berätta för föräldrar, syskon, kompisar, skolkuratorn, polisen eller för någon annan om det hemska man har varit med om.

Så är det sällan. För omvärlden kan det vara svårt att förstå varför offer för grooming och våldtäkt går med på saker de inte alls menade från början.

Attityder bäddar för beslut och historien leder oss fram till en nutid där det sexuella har blivit mindre tabu. Det har blivit lätt att diskutera sexuella handlingar över nätet, ta steg man från början aldrig trodde att man skulle ta – såväl för gärningspersoner som för offer. Vi har förmodligen inte riktigt hunnit med känslo- och tankemässigt i den snabba förändringen. Därför finns det i många situationer en vilsenhet i hur vi ska hantera sexualiteten. På grund av att de sociala medierna har kommit in mycket snabbt i de flesta människors liv har objektifieringen och förvirringen ökat. Åsa Kastbom, läkare på BUP Elefanten i Linköping, menar i en intervju att den allvarliga och seriösa diskussionen om sexualiteten som en privat och intim angelägenhet som är ömtålig och har med starka känslor att göra översköljs av ytliga och kommersiella budskap, där sex har blivit något att i första hand tjäna pengar på.

För några år sedan uppmanade frilansskribenten Hanna Fridén i en artikel på Sidan 4 Debatt i Expressen att man skulle sluta skrämma människor för nätkontakter och nätsex och istället lyfta fram möjligheterna med sex på nätet. Vår avsikt är inte att skrämmas, utan att berätta om möjligheterna för sexualbrottslingar och ungdomars utsatthet. Även om nätsex kan kännas tryggt och spännande för ungdomar med en naturlig nyfikenhet och begynnande sexualitet samt för erfarna vuxna som vill testa nya upplevelser, erbjuder sexchattandet och surfandet på nätet enorma möjligheter för gärningsmän att knyta nya kontakter för framtida övergrepp.

Det är oerhört viktigt att vi vuxna förstår att ungdomar ständigt utsätts för dessa gärningsmän på internet och att en del av dem också går till möten som slutar med övergrepp. Genom att ha en bra kontakt med de ungdomar man möter, ha kunskap och ett öppet sinne kan vi prata med dem om vad som händer på internet, inte om riskerna, de känner de redan till, utan om gärningsmännens strategier och om de vet någon som blivit drabbad. Då kan vi också förklara för dem att det ALDRIG är deras fel utan att det är de blivit manipulerade och utnyttjade. Det är vuxnas ansvar att bli bättre på att stoppa gärningsmän som agerar på internet, att förstå konsekvenserna av övergreppen och att fånga upp signaler från ungdomar och ge dem styrka att berätta för att motverka skuld, skam och tystnad.

ULRIKA ROGLAND

kammaråklagare

SVEN Å CHRISTIANSON

professor i Psykologi

Fotnot: Artikelförfattarna har skrivit boken ”Jag kände mig speciell” – Grooming på Internet