Påsktider innebär inte bara vårtecken, ledigheter och glädjeämnen. Vid storhelger inträffar också trafikolyckor med tragiska följder. Dödsolyckor som drabbar hela familjer, släkter och vänkretsar.
Vi vet att alkohol- och droganvändning i trafiken är ett stort trafiksäkerhetsproblem men också ett socialt problem i samhället. Sedan år 2010 har en förstudie av närståendes upplevelser av samhällsstöd vid rattfylleriolyckor genomförts i samverkan mellan Umeå universitet, Göteborgs universitet och Motorförarnas Helnykterhetsförbund (MHF) i Stockholm. Totalt har 49 närstående i olika åldrar medverkat i undersökningen och berättat om sina erfarenheter som drabbade av rattfylleriolyckor. Flertalet har varit kvinnor som berättat om sin utsatthet. Här kan man även se barn som både direkta och indirekta brottsoffer i dessa krascher.
De rattfylleridrabbade som har medverkat i undersökningen har drabbats av en rad olika förluster, genom att närstående omkommit eller skadats eller i form av egna skador. I svaren beskriver de också andra förluster. Många skriver att de inte har samma kapacitet idag som tiden för olyckan. Flera har haft svårigheter att koncentrera sig på sina arbeten och till och med förlorat sitt arbete. Någon uppger i enkäten att det inte längre finns några krafter kvar för att klara av ett heltidsarbete.
Det är tydligt att de drabbades situation på arbetsmarknaden har förändrats efter olyckan. Andelen som arbetar som anställda har minskat från 59 procent till 48 procent. Hela 20 procent av de drabbade har idag sjuk-/aktivitetsersättning, att jämföra med 2 procent före olyckan.
Studien visar att utsattheten och bristen på stöd för drabbade och närstående vid rattfylleriolyckor är påtaglig. Hela 55 procent av deltagarna i vår studie ansåg att de inte fått något stöd efter olyckan. Vi menar att detta är ett alarmerande resultat då det inte skulle behöva vara så med tanke på att det finns utbildad kompetens i landets kommuner när det gäller kriser och omhändertagande vid olyckor.
25 procent av de rattfylleridrabbade i studien svarade att de hade velat ha kontakt med socialtjänsten efter att rattfylleriolyckan hänt, men bara någon enstaka har haft en sådan kontakt. Kommunernas krisgruppsverksamhet, så kallade POSOM-grupper, har bara undantagsvis aktiverats för att ge stöd till de drabbade.
I Socialtjänstlagen står det att varje kommun har det yttersta ansvaret för att alla medborgare ska få det stöd och den hjälp som de behöver. Ansvaret gäller också barnen. En av slutsatserna i studien är att de lokala myndigheterna inte har utgått ifrån FN:s barnkonvention och arbetat för barnens stöd vid en krishändelse.
För att komma tillrätta med dessa problem menar vi att Socialstyrelsen bör granska kommunernas krisstöd till drabbade. Det är också enligt vår mening viktigt att POSOM-grupperna i kommunerna utvärderas utifrån de drabbades perspektiv.
Vår slutsats av de närståendes erfarenheter i undersökningen är att det finns påtagliga brister i hur kommunernas krisstöd fungerar i praktiken. En nationell översyn bör inledas snarast.
JÖRGEN LUNDÄLV
docent i socialt arbete, Göteborgs universitet, och docent i trafikmedicin, Umeå universitet
LARS OLOV SJÖSTRÖM
fil. dr och trafiksäkerhetschef vid Motorförarnas Helnykterhetsförbund (MHF), Stockholm
