Den 23 februari 1997 gick 101 företagsledare till hårt angrepp mot den socialdemokratiska regeringen i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Undertecknarna var ”djupt oroade”. Den sista droppen var kärnkraftsavvecklingen, men bägaren var full efter tre år med allt sämre företagsklimat.

Reaktionerna var talande. Två dagar senare gick den dåvarande LO-ordföranden Bertil Jonsson till motattack: ”Era ord säger krig, för ni uttrycker en renodlad intresseståndpunkt och kräver total underkastelse.”

Sören Gyll var en av dem som undertecknade debattartikeln. Våren 2001 valdes han till ny ordförande i Svenskt Näringsliv. Ett halvår senare gjorde han upp med den gamla konfliktstrategin och förklarade att ”ett alltför ensidigt kritiserande riskerar att skapa en bild av att näringslivet är ett särintresse, som bara ställer krav på förmåner”.

Nu följde mazarinernas tid. Näringslivets toppar drack kaffe tillsammans med socialdemokraterna i de så kallade tillväxtsamtalen. Resultaten uteblev dock. I mars 2002 anklagar
Gyll regeringen för ovilja, och för att glida från sakfrågorna.

Svaret från regeringen kommer nästa dag. Björn Rosengren förklarar avmätt att det finns andra att samtala med än Sören Gyll. Trots avspisningen ger Gyll inte upp, utan gör ett nytt försök efter valet 2002. Tillsammans med bland andra Michael Treschow presenterar han en kravlista på tillväxtpolitiken. Inte heller den leder till resultat, och därefter ger även Gyll upp.

Med ett enda lysande undantag - de bägge sidorna i EMU-kampanjen - har näringslivet befunnit sig på defensiven sedan 1997.

Vid sidan av avsnoppningen från socialdemokratin har deltagandet i samhällsdebatten varit reaktivt och handlat om vd-löner, skatteplanering och låg kvinnorepresentation.
Samtidigt som näringslivet har tystnat har statliga myndigheter och statliga bolag tagit över samhällsdebatten. Naturvårdsverket lägger 60 miljoner kronor på en kampanj vars mål bland annat är ökad acceptans för statliga styrmedel i miljöpolitiken. Skatteverket försvarar
högskattesamhället med en kampanj för 30 miljoner kronor.

Nyligen föreslog förre SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson att 300 miljoner skattekronor skulle läggas på en kampanj för att påverka medborgarnas åsikter om föräldraförsäkringen. Sammantaget spenderar statliga verksamheter miljardbelopp på opinionsbildning - långt mer än samtliga riksdagspartiers valrörelsebudgetar.
I sin debattartikel presenterade sig de 101 direktörerna med orden: ”Vi är företagsledare som ingenting hellre vill än att satsa på framtid och jobb i Sverige.”

Den utveckling företagarna var djupt oroade för 1997 har knappast vänt. Det svenska skattetrycket är fortfarande över 50 procent. Det svenska näringslivet är fortfarande genomreglerat.

Bakom Sveriges ras i välståndsligan finns dessutom moralfrågor som väntar på att någon från näringslivet ska våga lyfta diskussionen från fikarummen och köksborden.
I april kunde vi läsa om Mattias, 22, på Svenska Dagbladets Idag-sida. Han berättade om hur tufft det är att leva på
socialbidrag, och att han blir förbannad över att pekas ut som parasit av jämnåriga som arbetar inom vården och omsorgen.
Mattias har själv prövat sådana jobb, men det här med att ta hand om andra är inte hans grej. Helst vill han jobba med musik.

När Lena K Samuelsson, PJ Anders Linder och Mats-Eric Nilsson inledde samtalet på SvD Brännpunkt om hoten mot den svenska öppenheten, konstaterade de bland annat att näringslivsföreträdarna skyr alla frågeställningar som kan verka det minsta kontroversiella.
Det stämmer med min egen erfarenhet från åtta år i kommunikationsbranschen. Uppdragsgivarna, företagare, accepterade enbart en spetsig debattartikel om den innehöll gratisreklam för den egna verksamheten. Ingen uppdragsgivare ville ta tag i angelägna, brännbara samhällsfrågor.

Mattias är ung, frisk, och har haft tillgång till en av världens mest påkostade utbildningar - den svenska grund- och gymnasieskolan. Ändå har vi skapat ett samhälle där han inte behöver arbeta för att få mat på bordet.

Det måste
väcka reaktioner hos den företagsledare som påstår sig vilja satsa på framtid och jobb i Sverige. Vad får vi för resurserna till skolan?
Vad stänger Mattias ute från arbetsmarknaden, där han skulle kunna göra rätt för sig? Vad håller honom kvar i bidrag?

Tiden för mazariner i regeringskansliet är över. Men runt fikaborden på svenska arbetsplatser jäser ett missnöje som näringslivets företrädare borde ge röst åt.