Sveriges Television måste spara 250 miljoner på två år. TV4 ökar vinsten 2007 med nästan sextio procent till rekordnivån 628 miljoner. I år slipper man koncessionsavgiften på runt 400 miljoner kronor och får dessutom öka sin totala reklamtid med 50 procent.

Tittandet på Ettan och Tvåan dalar, liksom på Fyran. Nischkanalerna växer. De är alla ännu små men lockar nu 30 procent av tittarna.

Bolaget TV4 har alltså goda tider och använder pengarna till att starta nya nischade kanaler. ­Affärsidén är klockren eftersom dessa kanaler inte behöver bli stora. Bara de når sin målgrupp kommer annonsörerna.

SVT är pressat, konkurrenterna upplever en lysande annonskonjunktur. Då får vi en intensiv debatt om att public service-pengarna även ska kunna gå till kommersiella stationer som sänder program om till exempel samhälle och politik.

Är det en slump? Knappast.

Jag ser en skicklig samkörning mellan kommersiella aktörer som vädrar morgonluft och liberala debattörer som alltid velat vingklippa det stöddiga och ­vänstervridna SVT.

Debattörer får egna tv-program i de små kanalerna och vädrar sedan sin förtrytelse i spalterna över att det stora SVT tar alla licenspengar och dessutom vill ha större uppräkning.

Nej, jag påstår inte att de är köpta. De skriver vad de ärligt tycker. Men i andra sammanhang skulle man kalla dem jäviga.

Visst, jag får större delen av min försörjning från Sveriges Television, och här sitter jag och skriver ett inlägg till försvar för ­public service. Egenintresset ljuger inte.

Jag kan också tillstå att det sticker i ögonen att se sponsorernas loggor i SVT:s stora sportsändningar. Nog förtjänar det en ärlig debatt.

Men varför skärskådar ingen intressena bakom alla inlägg som vill fördela licenspengarna på fler aktörer?

Varför är det OK att på DN:s ­ledarplats göra reklam för konkreta tv-program i kommersiella kanaler bara för att tidningens egna skribenter är profilerade medarbetare där?

I november-december kunde vi söndag efter söndag läsa förhandsnotiser om ”Ekdal” i Axess tv (programledarens förnamn är alltså inte Lennart utan Niklas).

Peter Wolodarski är en välformulerad kritiker av SVT på DN:s ledarsidor, men också programledare i Åttan. Varför diskuteras inte detta?

H ur kan det passera utan reaktioner att Lars Adaktusson i sin SvD-kolumn driver krav som har direkt betydelse för hans egen försörjning?

Senast den 9 april kunde vi läsa om hur problematiskt det är att ”en betydande grupp tittare och en hel bransch väntar på besked”, det vill säga besked om att också TV8 ska få del av licenspengarna.

Vadå problematiskt? Visste inte TV8:s ägare om villkoren när man startade kanalen och valde profil?

Lars Adaktusson visste förstås hur det låg till men tänkte inte finna sig i det. Så snart han gått från stora SVT till lilla TV8 anklagade han på DN Debatt sin ­tidigare arbetsgivare för trovärdighetsproblem och krävde ”en ­reformering av det ekonomiska stödet till public service”.

Ungefär som att ”där jag är, där är public service”.

Adaktussons och andra debattörers huvudpoäng är att kvalitetsjournalistik även produceras i flera kommersiella kanaler. Den linjen har TV4:s vd Jan Scherman drivit länge.

Det är naturligtvis alldeles sant. Det produceras lysande program i TV4 liksom det ibland görs usla på SVT. Man kan lätt finna bra public service i Fyran eller Åttan och tveksamma exempel i SVT:s kanaler.

Men kärnfrågan är en annan. Den gäller om vi även i fortsättningen ska ha ett starkt public service-bolag. Mycket starka krafter styr nämligen mot ett tv-landskap där kassan avgör.

SVT verkar stort och dominerande men är likafullt en liten spelare i tv-världen. MTG:s Viasat har totalt en andel på drygt 10 procent av tittartiden med sina fri-tv-kanaler (TV3, TV6, TV8 mfl) och sina betalkanaler. Men företaget kan ändå bjuda över i kampen om populära program.

Förklaring? Man är stor ute i Europa och kan köpa för över 20 länder på ett bräde.

Public service är ett uttryck som fortfarande söker sin pregnanta svenska översättning. Ett bra försök är tv eller radio i allmänhetens tjänst. Eller enklare uttryckt: reklamfri.

Tycker vi att det är av värde att ha kvar ett starkt, reklamfritt tv-företag bör vi kritiskt analysera vilka som underhåller bilden av den stora monopolisten SVT och varför.

Som man säger i en värld där engelskan dominerar: follow the money.