Under rubriken ”En kyrka i fritt fall” skriver prästerna Annika Borg och Johanna Andersson att beslutet i Sofia församling i Stockholm att anställa en imam för arbete bland ungdomar i Fryshuset var olyckligt. Deras artikel publicerades på SvD.se 13/3 och när detta skrivs har över 1100 kommentarer publicerats, många av dem islamfientliga.

Borg och Andersson menar att anställningen skapar förvirring kring Svenska kyrkans identitet och värdegrund. Om Svenska kyrkan nu skall ”härbärgera en annan religions synsätt, gudsuppfattningar och människosyner” så är det endast ett uttryck för kyrkans bristande integritet och populistiska vilja att inte längre sätta några gränser kring den egna trons innehåll.

Borgs och Anderssons artikel kunde ha inlett intressanta samtal om religionsdialogens villkor och konkreta möjligheter, men deras svepande skrivsätt har istället öppnat intoleransens alla dammluckor och startat ett verbalt webbkrig, som bör oroa var och en som vill ta det seriösa mötet mellan olika sätt att leva och tro på allvar.

När det kommer till kritan vill de inte släppa till ett uns av kyrkans resurser för att möjliggöra konkreta samtal.

Bo Larsson

En församling i Svenska kyrkan har anställt en imam på halvtid under nio månader för att tillsammans med en präst i Svenska kyrkan på lika villkor arbeta i ett projekt, som – genom interreligiös vägledning, utbildning och dialog bland unga – vill motverka främlingsfientlighet och rasism samt visa hur religion också kan vara ett verktyg för integration. Imamen skall varken arbeta i Sofia församlings ordinarie verksamhet eller predika sin tro i dess kyrka, utan vara en av två jämställda parter i ett konkret att arbete som vill möta det faktum att många ungdomar känner sig vilsna, inte minst i sin religiösa identitet.

I den kyrkoordning som reglerar Svenska kyrkans arbete står det att varje kyrklig arbetsgivare kan pröva om det finns särskilda skäl för undantag från kravet på kyrkotillhörighet för den som anställs i kyrkan. Ett sådant undantag har gjorts i Sofia församling, som inte brutit mot något regelverk, utan valt att underlätta möjligheterna för unga människor av olika tro att mötas för samvaro, samtal och dialog.

Det allvarliga i Borgs och Anderssons artikel är att deras naiva slutsats att beslutet i Sofia betyder att Svenska kyrkan nu övergett sin tro på Jesus Kristus, ser kristendom och islam som samma sak och blivit helt gränslös kring sin egen identitet. Sådana rallarsvingar uppmuntrar endast till de slags förenklade polariseringar, som nu uttrycks i många av de över 1100 kommentarerna på SvD:s webbsida. Samtidigt är det bara att konstatera att mängden reaktioner, liksom intensiteten i många av dem, visar att det behövs fler initiativ och fler mötesplatser för samtal om tro och liv. Inte färre.

Svenska kyrkans identitet är aldrig en gång för alla given utan den blir hela tiden till i ett samspel mellan tradition och samtida utmaningar. Om kyrkans brottning med sitt historiska arv alltid bara utmynnat i att allt var bättre förr, så skulle vi fortfarande leva med slaveri, barnaga, dödsstraff och förföljelse av oliktänkande. Alla sådana föreställningar har mist sin makt i vår kyrka därför att den kristna trostolkningsgemenskapen underkänt dem utifrån sin samtida tolkning av Jesu sätt att leva och möta människor. Svenska kyrkans identitet blir hela tiden till på nytt och på nytt i mötet mellan tron på en levande och närvarande Kristus och en lyssnande, lyhörd och dialogisk öppenhet för nya utmaningar.

Svenska kyrkan är också det största samfundet i Sverige och har därför inte bara ansvar för sin egen verksamhet utan också för att stödja andra troende människors möjligheter att få utöva sin religion och få tillgång till sådana mötesplatser som främjar förståelse och respekt för den Andre.

Borg och Andersson vill ha högt i tak i kyrkan och de vill föra ”dialog med alla livsåskådningsalternativ i samhället, så väl muslimer som exempelvis ateister, judar och buddhister”, men när det kommer till kritan vill de inte släppa till ett uns av kyrkans resurser för att möjliggöra konkreta samtal.

BO LARSSON

stiftsprost i Stockholms stift