Debatten om vem som skall vara huvudman för skolan har blommat upp igen. Senast är det skolminister Jan Björklund som, tillsammans med Metta Fjelkner (Lärarnas Riksförbund), kräver ett återförstatligande av skolan (Brännpunkt 15/3). Skälen de anför är dels att resultaten i skolan sjunkit de senaste 20 åren, dels att de ekonomiska skillnaderna mellan olika kommuner ökat. Det är dock om man beaktar empirin mycket svårt att säga att det är kommunaliseringen som ligger bakom detta. I och med det är det också vanskligt att tro att ett förstatligande skulle lösa problemen.
När det gäller kommunaliseringen av skolan som genomfördes 1992 är det värt att känna till att den inte var en ensam reform. Utöver införandet av skolpeng och möjligheten att starta fristående skolor genomfördes i samband (före och efter) med kommunaliseringen en rad genomgripande reformer inom skolväsendet. Lärarutbildningen gjordes om, gymnasieskolans linjer blev program och de tvååriga linjerna försvann, en ny läroplan infördes, liksom ett nytt målrelaterat betygssystem.
Det är med anledning av detta omöjligt att i detalj avgöra vilka effekter som är resultat av kommunaliseringen och vilka som är resultatet av andra förändringar inom skolområdet. Demografin har också ändrats kraftigt sedan reformens genomförande. Allt detta kan tänkas påverka utbildningsresultaten. Därtill kan konstateras att tillgången på data för enskilda skolor före reformen är ytterligt begränsad och detta gör att alla jämförelser på den nivån blir skakiga.
På kommunnivå finns dock data att tillgå åtminstone för åren precis före reformen. Det gör vissa jämförelser möjliga. Den enda tydliga effekt som jag i min forskning entydigt lyckats koppla till kommunaliseringen är att denna bröt den trendmässiga kostnadsutvecklingen inom skolan. Detta var också en av avsikterna med reformen.
Man såg under 1980-talet att den då rådande kostnadsutvecklingen på sikt var ohållbar. Vidare innebar reformen att kommuner började jämföra sig med varandra. Man kan direkt efter reformen exempelvis observera att den handfull kommuner som före denna hade ett extremt högt kostnadsläge (vi talar här om kostnader per elev som var 50 procent högre än för de kommuner som låg i nionde decilen) på kort tid lyckades uppnå ett mer normalt kostnadsläge. Det är därför snarast så att kommunaliseringen kom att minska de ekonomiska skillnaderna mellan olika kommuner.
Till detta måste man dock lägga att forskningen inte visar på något samband mellan utbildningsresultat och tillgång på ekonomiska resurser. Viktigare är hur resurserna används och hur mycket av lärarnas tid går till undervisning.
Med tanke på detta är det naivt att tro att man genom att återförstatliga skolan skulle kunna lösa de problem som beskrivs. Skall man utifrån de begränsade empiriska underlag som finns att tillgå ändå försöka sig på en slutsats bör snarast denna bli att kommunaliseringen uppnådde ungefär det som den var avsett att göra. Den löste inte alla skolans problem i ett slag men den såg till att genom att flytta ansvaret närmare skattebetalarna bryta en ohållbar utveckling.
ERIK LAKOMAA
ekonomie doktor, Handelshögskolan
Fotnot: Disputerad på doktorsavhandlingen ”the Economic Psychology of the Welfare State” som bland annat behandlar beslutet att kommunalisera skolan och effekterna av detta.
