Fredssträvandena i Mellanöstern underlättas sannerligen inte av en ren mytbildning kring fredsbud och fredsvilja. Jan Tuninger (SvD Brännpunkt 16/1) gör sig skyldig till bägge delarna.
Utgångspunkten för hans artikel, där han söker visa att Israel inte vill ha fred, är det fredsbud som Arafat avvisade år 2000. Han hävdar att fredsförslaget var en osammanhängande mosaik där Israel splittrat upp Västbanken för egna områden. Detta förslag kunde Arafat omöjligt acceptera, skriver Tuninger.
Men nu var det inte det förslaget som Arafat sade nej till. Det är sant att Israels bud under Camp David-förhandlingarna var svårsmält för den palestinska delegationen.
För att bryta dödläget lade president Clinton emellertid vid årsskiftet fram ett eget fredsförslag.
Enligt detta skulle palestinierna få hela Gaza, halva Jerusalem (dess arabiska del) och hela Västbanken minus några mindre inbuktningar från den så kallade gröna linjen för att inlemma ett par av Israels största bosättningar i själva Israel.
För de landförluster som detta innebar skulle Israel ge palestinierna kompensation från eget område. Det var detta förslag som Arafat sade nej till.
Varför gjorde han det? Jag kan urskilja två möjliga orsaker. Den ena är att fredsuppgörelsen innebar att de palestinska flyktingarnas problem i huvudsak skulle lösas inom den nybildade palestinska statens ramar, även om Israel skulle ge ekonomiska bidrag. Den andra är att Arafat oroade sig för att hans parti Fatah skulle förlora makten till Hamas om han gick med på att sluta fred.
Hamas säger nämligen absolut nej till varje tänkbar fredsuppgörelse och hotar dem som förhandlar eller sluter fred med Israel med Guds straff.
Ariel Sharon lanserade i det läget tanken att Israel utan en fredsuppgörelse skulle dra sig tillbaka från huvuddelen av de ockuperade områdena. Första steget var att tvångsevakuera bosättarna i Gaza och ta hem trupperna därifrån.
Tyvärr svarade Hamas då med att börja skjuta raketer. Därmed gjorde man i praktiken steg två i Sharons plan omöjligt. Ett ensidigt tillbakadragande från Västbanken (det vill säga utan fredsuppgörelse) skulle öppna Israel för raketanfall också därifrån.
ERNST KLEIN
tidigare utrikeschef på Expressen
Att Arafat år 2000 sade nej till Clintons fredsförslag har varit en tacksam utgångspunkt för den israelisk-amerikanska bilden av en otacksam palestinsk ledning.
I själva verket var möjligheterna att få förslaget antaget i det israeliska parlamentet, Knesset, lika med noll. Närmare två tredjedelar av den israeliska koalitionsregeringens ministrar avgick i protest mot att premiär- minister Barak ”gett bort för mycket”. Bland dem fanns tunga politiker ur Baraks eget Arbetarparti - det mest fredsvänliga.
Sedan dess har bosättningarna byggts ut ytterligare. De cirka 8500 personer som med våld evakuerades från sina bosättningar i Gazaområdet erbjöds att istället slå sig ned i de bosättningar på Västbanken som uppenbart avses bli permanenta. Hur Israel utan att staten rasar ihop ska kunna sluta fred är fortsatt omöjligt att förstå.
Jan Tuninger
f d informatör i Försvarsstaben
