Regeringens missbruksutredare, före detta landshövdingen Gerhard Larsson, föreslår bland annat att sprutbyte införs i hela landet. Men han har använt sig av ideologiska anhängare av sprutbyte från Skåne i sin utredning i stället för att utse neutrala experter.

Det finns sedan lång tid en nästan obetvinglig föreställning hos många infektionsläkare att gratisutdelade sprutor från landstinget skulle kunna förhindra hivsmitta bland injektionsnarkomaner. Professor Jan Albert, Karolinska Institutet, som förra året lade fram en rapport, där hiv-utbrottet i Stockholm i slutet av 2006 studerats, är inget undantag trots att det inte finns något i hans studie som visar att det skulle kunna vara så. Denna mytbildning grundar sig nämligen på att en ren spruta från landstinget skulle fungera annorlunda i en knarkarkvart än en ren spruta från en illegal mellanhand. Men ingen har lyckats förklara varför det skulle kunna vara så.

Anledningen till att det inte går att förklara är att det är inte är inköpskällan som avgör hur en spruta används i en knarkarkvart. Det är när samma spruta används fem, sju eller tio gånger och delas mellan olika narkomaner som hivsmittan sprids – helt oavsett var sprutan har kommit ifrån och helt oavsett om den var ren från början. Det är detta som kallas för riskbeteende och det förändras inte av att landstinget delar ut sprutor till narkomaner. I stället ger landstingets gratissprutor större möjlighet för injektionsnarkomanerna att ta sin narkotika och vid fler tillfällen, eftersom gratisutdelningen gör att pengarna räcker längre.

I början av detta år gjorde ett brittiskt forskarteam en grundlig genomgång av de vetenskapliga studier som hittills redovisats internationellt och som ingått i det underlag som WHO stöder sin rekommendation om sprutbyte på. De brittiska forskarna, som redovisat sitt resultat i vetenskapstidskriften Addiction, kunde visa att WHO:s underliggande material i de flesta fall antingen var feltolkat eller felredovisat och att underlaget inte alls ger något stöd för att sprutbyte skyddar mot hiv.

Hittills har svenska myndigheter blundat för de nya rönen på det här området. Men i somras gjorde Socialstyrelsens två främsta experter på det här området, Anders Printz, avdelningschef för regler och tillstånd, och Anders Tegnell, medicinalråd och avdelningschef för kunskapsstyrning, en intressant positionsförflyttning. De menar nu att det inte är smittspridningen som sådan som kan förhindras av sprutbyte utan i stället riskbeteendet hos injektionsnarkomanerna. Men det är en gissning. Det finns inget vetenskapligt stöd för den nya linjen hos socialstyrelsens experter.

Varför har de då inte erkänt att deras tidigare uppfattning var felaktig? Normalt kan man göra det när nya fakta framkommit som motsäger de gamla. Men i detta fall skulle det innebära att de rakt ut sagt att deras högste chef på socialstyrelsen och två andra prominenta generaldirektörer haft fel, när dessa för drygt ett år sedan försäkrat inför hela svenska folket att sprutbyte skyddar mot hivsmitta (DN-debatt 2009-11-04). I det här sammanhanget betyder hänsyn till att chefer inte förlorar ansiktet mycket mera än vetenskapliga fakta.

Men ett stort antal politiker har gått på socialstyrelsens numera försiktigt dolda myter. Och vad ska politiker tro, när alla experter och myndigheter entydigt tycks säga samma sak? Därför är det väsentligt att experter och myndigheter talar klarspråk och inte döljer de senaste vetenskapliga rönen. Socialstyrelsen har alltför länge tassat omkring med filttofflor i vetenskapens utmarker. Det håller inte längre. Det är dags att ge allmänheten full kunskap om det vetenskapliga läget: Det finns ingen evidens för att sprutbyte skyddar mot hivsmitta!

Däremot finns det andra effektiva metoder att förhindra hivsmitta bland injektionsnarkomaner. Genom uppsökande verksamhet som innefattar hivtestning, delgivning av resultat, smittskyddsinformation samt vaccinering mot hepatit B. Detta har nyligen skett genom den i Stockholm genomförda baslinjestudien. Allt talar för att det var detta som stoppade hiv-epidemin från 2006. Några andra aktiva åtgärder vidtogs inte i Stockholm. Men uppenbarligen räckte detta.

Det som ytterligare talar för att så var fallet är att den omfattande hiv-epidemi som spreds under 1980-talet kunde stoppas helt utan sprutbyte. Det man i stället gjorde var just att hivtesta injektionsnarkomanerna och delge dem resultatet tillsammans med avpassad smittskyddsinformation. En EU-studie från 1992 visade att detta var effektivt. Vi vill rekommendera landstinget och Stockholms stad att göra detta i stället för att satsa miljoner på att dela ut sprutor till narkomaner, sprutor som inte skyddar mera mot hivsmitta än de sprutor som de redan har tillgång till. Det är bortkastade pengar till ingen nytta. Gör det som är effektivt i stället!

ANDERS ANNELL

socialläkare

ROLF BROMME

journalist

LARS JOAKIM LUNDQUIST (M)

landstingspolitiker

JENS LUNNERGÅRD

smittskyddsansvarig distriktsläkare

LENNART NILSSON (KD)

landstings- och kommunpolitiker

LENNART ROHDIN (FP)

landstingspolitiker