När jag gick i högstadiet i mitten av 1970-talet visades en TV-serie som hette Tjejerna gör uppror. Den handlade om Asta, som fått nog av patriarkatet och beslöt sig för att samla ihop resterna av tjejerna i klassen och visa att tjejer kan.

Precis som handlingen i Peter Schildts senaste film Tusen gånger starkare, alltså. Asta har, i Peter Schildts version, visserligen bytt namn till Saga men annars är det mesta sig likt. Högstadieklassen domineras av skräniga och osympatiska killar och tjejerna är svaga, klena och förtryckta.

Jag kände inte igen mig i Tjejerna gör uppror och jag känner inte igen mig i Peter Schildts historia. Som elev och tillika tjej i en svensk högstadieskola i mitten av 1970-talet upplevde jag istället att det var just vi tjejer som var starkast – och det utan att någon Asta eller Saga dök upp från ingenstans och lärde oss att kräva vår rätt. Vi höll låda, vi krävde lärarnas uppmärksamhet, vi styrde och ställde och vi fick bäst betyg. Vi tog för oss, som det numera kallas. De patriarkala maktstrukturerna kanske fanns där, men om de nu gjorde det märkte jag aldrig av dem och inte hindrade de mig från att utvecklas heller.

Vad som däremot var uppenbart, till och med för en ung tonårstjej som jag, var att killarna hade det betydligt tuffare. De fick mindre uppmärksamhet av lärarna, satt oftare tysta på lektionerna och fick generellt sämre betyg.

Samma mönster var lika tydligt under min sons skoltid trettio år senare. Flickorna höll låda i klassrummet. Flickorna fick mest uppmärksamhet av läraren. Flickorna fick genomgående bättre betyg – detta trots att de inte nödvändigtvis var mer begåvade eller hade gjort bättre ifrån sig på enskilda prov.

Så var det alltså på 1970-talet, när Asta gjorde uppror, och så är det idag när Saga tar över Astas roll som flickornas frälserska. Och samma mönster går igen i hela Europa. Pojkar halkar efter i en skola som alltmer formas efter flickors specifika förutsättningar. Men det talas det knappast aldrig om. Istället ältas det ständigt om hur svårt det är för tjejer att komma till sin rätt. Krönikörer och debattörer – och nu också Peter Schildt – kan inte nog framhålla hur flickor missgynnas av det svenska skolsystemet som om det vore en universell sanning som inte får ifrågasättas. Men sanningar ska inte bara presenteras. De måste också värderas och analyseras. Och när man analyserar den så kallade ”sanningen” om de tysta, förtryckta skolflickorna och de skrikiga och dominanta pojkarna förnimmer man snart att den är en myt. Statistiken visar att det är pojkarna som missgynnas av skolsystemet – inte flickorna.

Någon Saga behövs alltså inte i skolan, i alla fall inte om man ska gå efter Skolverkets egna dokument. Men kanske behövs en eller annan Tage som kan komma och frälsa pojkarna så att de blir tusen gånger starkare och kan ta för sig bättre.

BITTE ASSARMO

fri skribent och debattör