Under mina år i och med Bosnien träffade jag aldrig Radovan Karadzic. Min svarta Audi mötte nog hans svarta Mercedes vid något tillfälle, och alldeles i början av min mission hade vi ett längre telefonsamtal.

Men det var allt.

Det beslutet var mitt. Jag hade svårt att se att det skulle vara möjligt att få ett slut på kriget med en strategi som var beroende av förhandlingar främst med honom.

I stället valdes en strategi som fokuserade på den serbiske presidenten Slobodan Milosevic i Belgrad och det tryck som på en rad olika sätt kunde utövas på den allt mer krigströtta och splittrade bosnienserbiska ledningen.

Efter den dramatiska och tragiska sommaren 1995 kom den strategin också att lyckas.

Det tillhör den moderna tidens myter att det var amerikanska bombningar som levererade genombrottet, men till och med CIA:s senare publicerade analyser visar att det i grunden var ett politiskt arbete som ledde till ett politiskt genombrott redan innan de första bomberna föll.

I fredsförhandlingarna i Dayton fanns ingen Radovan Karadzic. Jag hade lämnat en sambandsman i Bosnien om det av någon anledning skulle behövas en direktkontakt med honom under förhandlingarna.

Han satt och klagade uppe i Pale – och kallades när allt var klart till Belgrad och informerades om att det var bara att skriva på.

Det var därefter som mina bekymmer med mannen tog sin början. Månaderna från den råkalla vintern fram till den varma sommaren 1996 var min kamp med Radovan Karadzic intensiv.

Dayton var bara ett papper undertecknat i ett avlägset land. I Bosnien hade visserligen vapnen tystnat, men det enda som fanns i ruinerna var två – ja, egentligen tre – mot varandra stående halvarméer och polisstyrkor. Intet förenade mer än den ömsesidiga fruktan och misstron.

Av detta hade jag fått i uppdrag att på ett år skapa en fungerande stat.

Radovan Karadzic hade tvingats acceptera avtalet, men han hade den uttalade avsikten att sabotera dess tillämpning in i minsta detalj. Och som president i Republika Srpska hade han betydande möjligheter att också göra det.

Min uppgift blev att försöka finna de personer i den bosnienserbiska ledningen som var mer villiga att faktiskt bygga en fungerande fred i Bosnien. Och Radovan Karadzic såg det som sin uppgift att bekämpa de så kallade mjuka serber som jag lyckades etablera kontakt med för att på det sättet få hela det bosniska fredsprojektet att haverera.

Det blev månader av dramatisk dragkamp och öppen strid. Borta i Banja Luka fanns en bosnienserbisk ledning mindre låst och mera öppen.

Men snart började utrensningarna. Och det var när premiärministern Rajko Kasagic i mitten av maj plötsligt rensades ut som konfrontationen blev öppet dramatisk.

Under några dygn var jag nära att regissera en intern serbisk militärkupp riktad mot Karadzic. Men utan ett tydligt stöd av Nato-trupperna var det knappast möjligt.

Men i stället krävde jag nu Karadzics avgång som Republika Srpskas president och satsade all min begränsade prestige och mina än mer begränsade instrument på att åstadkomma detta innan sommaren på allvar bröt ut. Det var han eller jag – fred och eller sammanbrott. All min tid avsattes åt detta.

Nato hade 60000 soldater på plats – men hade försett dem med ett mandat som var intill ytterlighet försiktigt. Inte minst i Pentagon var det fruktan för ett nytt Mogadishu – den förlorade drabbning i oktober 1993 som senare ledde till filmen Black Hawk Down – som styrde politiken.

Jag fick böna och be för att de ens skulle våga visa sig i närheten av de platser där jag och de visste att Karadzic fanns – jag ville i alla fall skrämma honom, även om jag ibland undrade om det inte var Nato-kommandot i Mons som jag skrämde mest.

Turerna i dramat var många.

• Hur vi med helikopter räddade dåvarande vicepresidenten Biljana Plavsic ut ur Pale när det var alldeles uppenbart att hennes liv var i fara efter hennes samarbete med oss.

• Hur generalen Mladics stridsvagnar var på väg från Han Pijesak för att inta ärkefienden Karadzics säte i Pale.

• Hur den andre bosnienserbiske vicepresidenten Nikola Koljevic – om än något senare – i desperation över situationen tog sitt eget liv.

• Hur Momcilo Krasjnik som ”avskedsgåva” överlämnade en pistol med ammunition till mig.

Men till slut var det i alla fall jag som gick segrande ur striden. Någonstans i mina lådor ligger fortfarande originalhandlingen – Radovan Karadzics raspiga namnteckning under hans avsked som president i Republika Srpska.

Den anlände till mitt trasiga kontor i Sarajevo på eftermiddagen onsdagen den 26 juni 1996. Jag minns den som en ovanligt solig dag.

Alldeles helt var dramat inte över. Nu kom Richard Holbrooke farande med fanor och klingande spel – tv-kameror i mängder – för att också se till att Karadzic avgick som ordförande i SDS-partiet. Det var självklart också viktigt. Och det kom att kräva den direktförhandling med Karadzic som jag bestämt hade avböjt.

Nu var hans omedelbara makt bruten och borta. Den totala blockeringen av mitt fredsarbete var inte längre möjlig.

Enligt min mening var det nu viktigt att Nato-styrkorna också var beredd att arrestera honom. En del protester hade det säkert blivit – men knappast av alltför allvarligt slag.

Den diskussionen gick fram och tillbaka i olika huvudstäder intill dess jag lämnade Bosnien sommaren därpå.

Då hade det till slut uppnåtts enighet om att man inte längre kunde stå där med ”för fot gevär”. Men den avgörande debatten var om man skulle börja från toppen eller från botten på listan med namnen på de cirka 75 personer som då stod åtalade för krigsförbrytelser.

Jag argumenterade med kraft för att man skulle börja från ”toppen”, det vill säga först och främst med Karadzic. Och jag såg till att med hjälp av en medarbetare rätt regelbundet förse Nato-kommandot med den information jag hade om var han befann sig. Ofta bodde han hemma och arbetade på ett känt kontor – så mycket märkvärdigare var det inte.

Att börja från ”botten” skulle möjligen vara enklare – jag höll med om det – men skulle omedelbart leda till att ”toppen” insåg att politiken hade ändrats och att det var dags att gömma sig och göra det ordentligt.

Det beslutet gick mig emot. I början av juli slog brittiska specialstyrkor till i en operation som tyvärr gick snett och ledde till att fd polischefen i Prijedor Simon Drljaca sköts i stället för att ställas inför rätta.

Och lika omedelbart försvann såväl Radovan Karadzic som Ratko Mladic från den omedelbara radarskärmen på det sätt som hade varit lätt att förutse.

Så kom det sig att det kom att dröja ytterligare elva år innan Radovan Karadzic förs in genom portarna till FN-tribunalens fängelse i Schveningen i Holland. Stilenligt hade han under tiden försökt sig på ett nytt liv som skäggig kvacksalvare.

Arbetet för rättvisa – en öppen och rättvis rättegång – kan äntligen ta sin början.