Tro och kunskap måste vila på ödmjuk grund. Det finns ett element av tvivel i all tro och ett element av tvivel i all kunskap. Varken ärkebiskop Hammars trosideologi eller konvertiten Birgitta Trotzigs poesi gör mig förvirrad eller nedstämd. Snarare tröstar det mig, skriver fil dr Birgitta Fröjdendahl i fortsatt samtal om trosmanifestet.
Vid ett flertal tillfällen har jag hört ärkebiskopen i morgonmässor, i predikningar och i medier sammanknyta Jesu passionshistoria och fredsiver med den moderna människans liv .
Jag har stärkts och tröstats av ärkebiskopens ord om vikten av ett poetiskt förhållningssätt i trossammanhang och jag har, efter noggrant övervägande, blivit övertygad om att hans kunskap vilar på en gedigen grund.
Skrifter, som den personliga betraktelsen över Johannesevangeliet med titeln Ecce homo (2000), har ytterligare stärkt det förtroende jag har för hans kristna trossatser.
Ecce homo förordar bland annat betydelsen av en poetisk bibelsyn och bekännelsesyn, eftersom den kan ligga "bortom ordens förmåga att bära" och eftersom den kan "antyda" något som inte kan uttalas i ord.
Det poetiska förhållningssättet i Hammars trosideologi är kopplat till en ödmjuk livshållning. Ecco homo talar om hur ärkebiskopen efterlyser en "poetisk bibelsyn," vilket innebär medgivandet av "rymd kring trons bilder och begrepp."
Grundtanken där är att, om "Gud finns bortom bilderna, om Jesus bär på både människors och Guds hemligheter, behöver vi tala med varandra på ett öppet sätt, på ett kompletteringsberett, men också provisoriskt sätt." För honom inbjuder Bibeln till det.
Från min synpunkt kan jag instämma i, men även vinkla, denna förklaringsmodell.
Som jag ser det öppnar poesin vägar till fördjupade insikter i trosfrågor. Poesin kan också förmedla aspekter av det sanna.
Det är inte bara, det vi så begränsande ibland kallar, logik och rationalitet som hjälper oss att avtäcka och upptäcka livsavgörande insikter i tillvaron.
Konvertiten Birgitta Trotzigs poesi har berikat mitt trosliv genom att beröra dimensioner i kristendomen som för mig har varit esoteriska och svåra att namnge.
I mitt arbete med poesi som forskare, har jag för övrigt tacksamt noterat hur det poetiska språket kan innehålla vissa svårdefinierade sanningar, som sällan har framkommit i det jag hört och läst i vissa andra sammanhang, både inom och utom kyrkans ramar.
Det dogmatiska och det poetiska bör därför inte stå i motsatsställning till vartannat, likaväl som det katolska och det lutheranska inte bör göra det, eftersom Kristus där är navet i förkunnelsen.
Om man betraktar den kristna traditionen och poesin som komplement, kan man enligt min mening växa och utvecklas som intellektuell och/eller som troende.
Varken möten med Hammars trosideologi eller läsning av Trotzigs poesi har således gjort mig förvirrad eller nedstämd. Tvärtom.
Dessa möten har bland annat försäkrat mig om att hela människor skapas i en miljö, där man betraktar fakta och fiktion som komplement i sökandet efter sanningar. Vidare har nämnda möten stärkt min förhoppning om en framtid för ekumenik, samtal och dialog.
Det är visserligen förståeligt om vissa personer reagerar inför det faktum att lutheraner har förlorat fokus på Mariagestaltens betydelse i kristendomen. Som kvinna kan jag instämma i den sorg som denna brist i Svenska kyrkan kan orsaka bland exempelvis katoliker.
Jungfru Maria är i katolicismen en bönebrygga mellan det mänskliga och det gudomliga.
Maria, som i bokstavlig mening kan sägas ha fött ett utomäktenskapligt gudomligt barn, sin trolovning till trots, är dessutom en tröst för den oräkneliga mängd mödrar - ensamstående eller ej - som i alla tider levt och kämpat för sina barn, likaväl som Kristus är ett hopp för den lidande och frigjorda människan.
Däremot kan jag inte instämma i kritiken mot att Hammar inte skulle förmedla tron på bibliska sanningar.
"Jesus är Guds gåva till oss för att uttrycka en omotiverad och oförtjänt kärlek, den kärlek som samtidigt är själva skapelsens grund och drivkraft", skriver han bland annat i Ecce homo.
Det kan inte missförstås, men Hammars öppna poetiska hållning inför mysteriet ger även utrymme för ett sökande. Hans artikel (Brännpunkt den 2 februari) om faran att "krympa Jesus" visar på etisk styrka hos en kyrkans man, det vill säga att vara ödmjuk nog att visa att en människa aldrig kan eller bör ge sig ut för att vara färdig i något sammanhang.
Den utveckling man genomgår som människa är en ständigt pågående och, förhoppningsvis, växande process. Det finns ett element av tvivel i all tro, liksom det finns ett element av tvivel i all kunskap.
Är man "sann" eller "svag," om man talar så? Jag menar att tro och kunskap bör vila på en ödmjuk grund. Därför håller jag med Hammar om att ett poetiskt förhållningssätt kan leda till en fördjupad insikt i trosfrågor.
Dessutom anser jag att poesi eller bildspråk och metaforer, som vissa skribenter förkastar i teologiska sammanhang, kan vara banbrytande komplement till de sanningar som redan utvecklats i traditionen och i våra begränsade och begränsande mänskliga språk.
Birgitta Fröjdendahl
fil dr, forskarassistent i engelsk
litteraturvetenskap vid Vetenskapsrådet
