Sedan senare hälften av 1990-talet har svenska myndigheter ökat sin närvaro på DN debatt. Statsförvaltningen har gått från att verkställa politiska beslut till att själv bedriva politik. Myndighetsutövning har ersatts av opinionsbildning.
Myndighetsutövning definieras enligt den första förvaltningslagen 1971 som ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, discip-linpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande”. Befogenheten att utöva myndighet måste alltid grundas på lag eller annan författning.

Sverige har en förvaltningstradition med självständiga myndig- heter som med regelboken under huvudkudden praktiserat korrekt, om än ibland kanske väl nitisk, myndighetsutövning med i internationell jämförelse en mycket låg grad av korruption. På senare år har denna tradition naggats i kanten.

Generaldirektörer och andra myndighetschefer har på senare år allt oftare synts i den offentliga debatten och tycks lägga allt större kraft på att bilda opinion i stället
för att renodla själva grunden för vår stats-förvaltning - att verkställa politiska beslut.
Snarare ägnar man sig åt att antingen driva en egen politisk agenda, inte sällan med ett uttalat eller outtalat krav på större resurser, eller propagera för den sittande regeringens politik, ibland med och ibland utan medverkan från ansvarigt statsråd.

Vi har låtit granska hur ofta myndighetsföreträdare figurerat på DN debatt under sommarmånaderna juni till och med augusti under ett decennium. Genomgången visar att åren 1996-2000 förekommer 30 debattartiklar av företrädare för myndigheter. Under perioden 2001- 2005 är antalet artiklar i samma kategori på DN debatt 42. Det är en kraftig ökning - med över 40 procent.
Jämför vi valåren 1998 och 2002 med varandra, år då den politiska opinionsbildningen når sin kulmen, blir utfallet frapperande: fem artiklar 1998 och elva artiklar 2002 - mer än en fördubbling. Slutsatsen är tydlig: myndigheterna ökar sin opinionsbildning rejält och ökningen är särskilt tydlig inför
riksdagsval.

Artiklarna i granskningen kan delas in i tre kategorier - de som kräver finansiella resurser, de som kräver direkta lagändringar och artiklar som är mer allmänt opinionsbildande.
Till den första kategorin räknas till exempel Sida som i augusti 1997 kräver att EU ”kraftigt” ska höja det gemensamma biståndet (5/8 1997). Till den andra kategorin kan vi exempelvis räkna polisen och social-tjänsten som i en gemensam artikel (17/7 1996) vill att lagen ska ändras så att polisen får använda kräk- medel i jakten på knarklangare.

Förvisso kan det tänkas att många krav är motiverade, men en anslagsförhandling mellan myndighet och regering bör definitivt inte föras på DN debatt. Dessutom ter det sig märkligt att myndigheter som ska följa politiska direktiv så som de stadgas i regleringsbreven från regeringen själva driver krav på lagstiftning. Om inte annat tycks kontakten och förtroendet mellan regeringen och dess verkställande myndigheter bristfällig när förvaltningen tvingas ta till
brösttoner i det offentliga samtalet.

Den tredje kategorin debattartiklar spänner över ett bredare fält. Här återfinns myndighetschefer som tillsammans med regeringen driver politisk opinionsbildning, stick i stäv med den tradition av oväldiga myndigheter som Sverige vårdat sedan Axel Oxenstiernas dagar.
Exempel på detta ser vi när rikspolischefen och tullens general- direktör tillsammans med folkhälsominister Morgan Johansson skriver om sprithandel (DN debatt 21/6 2005) och när Jämo Claes Borgström, en av de flitigaste myndighetsskribenterna på DN Debatt, tillsammans med dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg kräver hårdare tag mot sextrakasserier (DN debatt 23/7 2001). Detta fenomen kan på sikt rucka förtroendet för myndigheternas självständighet.

Den andra typen av artiklar i denna kategori är myndighetschefer som tvärtom driver en politisk agenda som synes gå på tvärs mot regeringspolitiken. Exempel på detta är när Sveriges dåvarande ambassadör i det största EU-landet Tyskland, Carl
Tham (s), hävdar att EU-politiken är ett hot mot den svenska välfärden (DN debatt 17/7 2005).

När allt fler hävdar att den socialdemokratiska regeringen saknar politik ser vi samtidigt att myndigheterna i allt större utsträckning driver den politiska dagordningen. Det är en rollfördelning som är djupt främmande för svensk förvaltningstradition. Myndighetschefer ska ägna sig åt myndighetsutövning, inte politisk opinionsbildning. Detta gäller oavsett om opinionsbildningen är ägnad att driva myndighetens egen agenda eller är s-politik förklädd till professionella bedömningar av ”självständiga” myndigheter.

Yttrande- och tryckfriheten omfattar naturligtvis också generaldirektörer. Men den makt som de statliga myndighetscheferna med skatte-betalarnas resurser i ryggen har skaffat sig står inte i överensstämmelse med grunderna för den svens-ka förvaltningstraditionen. Nu krävs en rejäl översyn av myndigheternas regleringsbrev i syfte att stoppa statlig politisk opinionsbildning. På så sätt kan förtroendet
för statens institutioner säkerställas.