Vad står Fredrik Reinfeldt för? Vägleds han av någon ledande idé som han vill förverkliga i politiken? Eller är han främst en hållningslös vingelpetter vars enda mål är att en dag komma i regeringsställning?
Det är nog många som funderat på de frågorna efter det att Reinfeldt trätt fram som den givne oppositionsledaren inom borgerligheten.

Moderaterna har genomgått en remarkabel omvandling efter det att Reinfeldt valdes till partiledare i slutet av oktober 2003. Borta är allt tal om behovet av ett systemskifte, stora skattesänkningar och en förändrad arbetsrätt.
Välfärdsstaten ska nu inte avskaffas till förmån för ett mindre och mjukare ”välfärdssamhälle”, vilket var målet under företrädarna Adelsohn, Bildt och Lundgren.
I Reinfeldts Sverige ska den stora välfärdsstaten byggas ut ytterligare och mera resurser anslås till skolan, vården och omsorgen. Moderaterna vill numera satsa mera pengar på dessa klassiska välfärdsområden än socialdemokraterna.
Det är inget nytt att politiker lånar språk och idéer
från motståndarna.

Men den moderata omstöpningen under Reinfeldt är den i särklass mest långtgående som vi har bevittnat i modern svensk politik.

Han har offentligt kritiserat företrädarnas luftiga skattesänkningsförslag och medgett att dessa skapat stora svarta hål i partiets ekonomiska politik. Därefter har han systematiskt lagt fast en politik som ligger så nära socialdemokraterna som möjligt.
Moderaternas ledande slagord är inte längre systemförändring utan trygghet, regeringspartiets mångåriga kännemärke. Varenda institution i det socialdemokratiska välfärdsbygget ska nu bevaras och utvecklas, inklusive det tidigare så förhatliga Ams.

Till och med fackets kontroll över a-kassan, som förr beskrevs som ett kollektivt övergrepp mot oskyldiga individer, accepteras och välkomnas.

Ungdomspolitikern Fredrik Reinfeldt hade en helt annan agenda. I boken ”Det sovande folket”, utgiven 1993 när Reinfeldt var Muf-ordförande, gick han till storms mot den socialdemokratiska välfärdsstaten och alla dess
förslöade klienter. Svenskarna beskrevs då som ”mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd”.

Då fnös Reinfeldt åt dem som trodde att samhället kan förändras utan att ”de bidragsberoende och passiviserade svenskarna utpekas som en del av problemet”.

Så skulle aldrig dagens moderatledare uttrycka sig. I dag går strategin ut på att kopiera antagonistens ståndpunkter inom en rad olika områden, särskilt sådana som visat sig populära bland väljarna.
Logiken är enkel: om den egna politiken inte vinner genklang så plagierar man bara den mera framgångsrike motståndaren.

Risken med denna strategi är tvåfaldig: dels kan den leda till en det våta fingrets politik, en taktik som skiftar från stund till annan och inte bottnar i en egen fast övertygelse, dels kan den ge upphov till missnöje bland de egna kärntrupperna som inte längre känner igen sitt gamla parti.
Men så länge Reinfeldt har förlig vind i opinionen kan han nog stå ut med om en eller annan nyliberal
lämnar partiet.

Den omfattande förändringen kan ge intryck av målmedvetenhet, men granskar man Reinfeldts uttalanden och agerande närmare slås man av att den tvärtom präglas av en betydande vaghet och osäkerhet.

När Reinfeldt hade valts till partiledare bekände han sig i en intervju till George Bushs idé om en ”medkännande konservatism”.
Enligt Reinfeldt syftar uttrycket på ”en förening av en stark idétradition, ordnad offentlig ekonomi och politiker som tar sin utgångspunkt i människors problem”. Och det var en blandning som tydligt inspirerade den nye moderatledaren.
Men detta är en total missuppfattning av vad Bushs slagord går ut på. ”Medkännande konservatism” har inget med ekonomi att göra.

I stället handlar den om en i grunden antistatlig och religiöst färgad uppfattning om att det är frivilliga krafter, främst frikyrkliga sådana, som bör ha hand om så mycket som möjligt av samhällets social- och välfärdspolitik.

Enligt Bush är det de starkt troende som har bäst förutsättningar att bistå de
fattiga och utslagna. Syftet är att hjälpa dessa människor och ge dem en ny religiös mening med livet. Det är inget som trolösa statsbyråkrater kan åstadkomma.
Ett år senare ville Reinfeldt plötsligt inte kännas vid Bush längre. När moderatledaren inför senaste USA-valet fick frågan i SVT:s Agenda om vilken av huvudkandidaterna han kände mest samhörighet med ville han inte välja någon.
Det finns problem med både Bush och Kerry, fick vi nu veta. Bush kritiserades för att ha genomdrivit ”provocerande skattesänkningar” som främst gynnat de rika och för att ha låtit budgetunderskottet skena iväg.
I stället prisade Reinfeldt Bill Clinton för att tillsammans med kongressen ha skapat balans i den federala budgeten under 1990-talet.

Ett annat exempel på Reinfeldts ideologiska vilsenhet kom i höstas när moderatledningen plötsligt backade från sitt förslag om att sänka förtidspensionen, sjukpenningen och a-kassan.

Förslaget gick ursprungligen ut på att sänka sjukpenning och arbetslöshetsunderstöd till lägst 65
procent och förtidspensioner till 60 procent av lönen. Men till följd av den skarpa kritiken har man snabbt retirerat och vill nu undanta betydande grupper från besparingarna. ”Vårt syfte är inte att jävlas med folk utan att få människor tillbaka till arbete”, förklarade moderatledaren.

Så talar den ultimata pragmatikern som med Rosenbad hägrande i fjärran ogärna vill stöta sig med någon.

Det förvånar inte att Reinfeldt nu lanserar ett nytt LO-anpassat jobbpaket som förespråkar sänkta lönekostnader för svaga grupper på arbetsmarknaden. För den som möjligen missat poängen förtydligade Reinfeldt: ”I valet 2006 kommer vi moderater att gå till val som Sveriges nya arbetarparti” (DN Debatt 1/2).

Reinfeldt är tvivelsutan en skicklig politiker, förmodligen den svåraste utmanare som socialdemokratin mött på många år. Strategiskt tänker han helt rätt.

I Sverige vinner man val på socialdemokratisk mittenpolitik, inte på ytterkantspolitik till höger eller vänster. Problemen uppstår när kopian ska göra praktisk
regeringspolitik av originalet - då kan det lätt sluta som det gjorde för den första Fälldinregeringen 1978, med platt fall.
En central del av Reinfeldts strategi är att retirera och justera alla förslag så snart de möter kritik.

Men en politiker med statsledarambitioner måste veta vad han vill och våga stå för sin uppfattning även när det blåser motvind.

Till och med den förkättrade Bo Lundgren hade ett slags vision, må vara att den var impopulär, om lågskattesamhället och dess välsignelser.
Reinfeldt däremot har hittills mest framträtt som något av en politikens osäkre copycat - en som gärna vill ha makten men som har få egna idéer om vad han ska göra med den.