Inte så att det skulle vara något fel på den refererade enkäten eller osant att de flesta miljöpartister i princip kan tänka sig att samarbeta politiskt med moderater. Som nämns i SvD-ledaren sker ju detta redan i dussintals kommuner och landsting. Nej, skrönan består i att det skulle vara en nyhet att MP i princip är öppet för samarbete åt alla håll.
I själva verket var motstånd mot blockpolitik en av grundbultarna bakom bildandet av Miljöpartiet för i dagarna trettio år sedan. Om och om igen betonade företrädare för det nya partiet att det var sakfrågorna som skulle avgöra med vem, om vad och på vilket sätt partiet kunde samarbeta, däribland vilken sorts regering partiet skulle stödja om det blev ”vågmästare”.
Detta accepterades dock inte av företrädare för samma yrkeskår som nu alltså jublar över att partiet tycks berett att göra just detta, det vill säga samarbeta med vilket demokratiskt parti som helst i riksdagen och i regeringsställning, förutsatt att det betyder optimalt resultat för grön politik.
När det nya Miljöpartiet ville avvakta valresultatet och eventuella förhandlingar innan det band sig för vilken statsministerkandidat det skulle stödja möttes det av oförståelse av en enig massmediakör. Unisont krävdes förhandsbesked.
Och så fortsatte det år ut och år in tills partiet slutligen föll till föga och började ge, till en början vaga, efterhand allt tydligare, besked om vilket block det just då på grundval av en analys av övriga partiers då aktuella politik föredrog i regeringsställning. 1998 resulterade detta i inledningen på ett rödgrönt samarbete som kulminerade inför valet 2010.
Detta betydde dock inte någon inlåsning i en vänsterbur, utan var som jag själv uttryckte det, ett experiment, en test på hur långt man kunde nå i att främja grön politik i den samarbetskonstellationen. De flesta MP-are ansåg att det gemensamma rödgröna regeringsprogrammet var en seger för ett (då) 5-procentsparti. Tyvärr räckte det inte för gemensam rödgrön valseger, varför MP nu återgått till sin klassiska blockfrihet. Som veteran är det med visst intresse jag noterar att detta som under flera årtionden fördömdes som bedrägeri mot väljarna nu hyllas i de mest oväntade läger.
Det kan också vara på sin plats att påminna om att MP aldrig ideologiskt suttit i en ”vänsterbur”. Visserligen var samtliga gamla partier missnöjda med bildandet av Miljöpartiet 1981, men inget parti bemötte oss aggressivare än – Socialdemokraterna, vilket jag utförligt dokumenterar i en ny bok som utkommer i dagarna (Det gröna genombrottet – mina trettio år med Miljöpartiet, Carlssons).
Samtidigt är det felaktigt att partiet nu skulle ha övergivit gamla gröna grundbultar, typ skepsis mot evig BNP-tillväxt och strävan efter kortare arbetstid. Den som deltog i den senaste partikongressen vet att så inte är fallet.
Däremot är det sant att MP utvecklats under trettio år och nu tydligare än förr klargör att den gröna omvandlingen inte handlar om återgång till ett svunnet landsbygdsparadis utan tvärtom om en modernisering på väg till framtidens ekologiska högteknologisamhälle.
PER GAHRTON
initiativtagare till MP, ordförande i den gröna tankesmedja Cogito.
