Det har väl inte undgått någon att Miljöpartiets språkrör varit starkt positiva till ett rödgrönt samarbete med målet att bilda regering efter 2010 års val. Men räcker deras entusiasm för att MP ska bli en stabil partner i ett rödgrönt regeringssamarbete?

I förstone kan frågan verka obefogad. SCB:s partisympatiundersökningar tyder på en stigande överensstämmelse mellan sympati och partival.

Andelen gröna sympatisörer som vid samma tillfälle också faktiskt väljer Miljöpartiet har ökat från 74 procent våren 2005 till 88 procent hösten 2008.

Detta kan ju tolkas som att språkrörens arbete för att få in Miljöpartiet i regeringssamverkan gillas av sympatisörerna. Miljöpartiet rönte ökat stöd bland väljarna mot slutet av 2008, när de röd-gröna annonserade sin beslutsamhet att arbeta för en koalitionsregering efter 2010 års val.

Men redan i januari sjönk väljarstödet igen. Och från en annan utgångspunkt kan undran inför de grönas stabilitet som koalitionspartner te sig än mer motiverad.

Mellan våren 2005 och hösten 2008 har vanligtvis bara två tredjedelar av dem som vid ett mättillfälle valt Miljöpartiet också gjort det vid nästa SCB-undersökning.

Ibland har andelen ”trogna” MP-väljare till och med varit lägre än hos de flyktiga FP-sympatisörerna.

Lägg därtill att ständigt mer än hälften av MP-väljarna under samma period angett något av de tilltänkta koalitionssyskonen som ”näst bästa” parti, medan bara en minoritet av S- och V-sympatisörer angett MP som ”näst bästa” parti.

Detta antyder att Miljöpartiet måste göra mycket bra ifrån sig i pågående förhandlingar och samarbete för att hålla kvar denna stora ”rödlätta” del av sin väljarkår.

Men det blir svårt i en situation där ett enigt och målmedvetet vänsterparti kan pressa ut mer av S än ett miljöparti som är upptaget med att skaka fram en ny politisk ledning.

MP:s stadgar tillåter ju inte att samarbetsivrarna Maria Wetterstrand och Peter Eriksson stannar kvar som språkrör efter våren 2011.

Ett sådant scenario för MP är, som vi ser det, högst realistiskt. Den viktigaste faktorn är MP-medlemmarnas och sympatisörernas historiskt tämligen reserverade hållning till ledarskap och auktoritet, jämfört med hur det ser ut för andra partier.

När vi forskat kring ”politiskt förtroende” bland gröna sympatisörer har vi nämligen funnit ett tydligt mönster. Vanligen brukar den så kallade ”hemmalagshypotesen” stämma: när väljares ”eget” parti innehar eller delar regeringsmakten ökar deras förtroende för politiker och för demokratins sätt att fungera.

Så är det för såväl S-väljare som borgerliga väljare.

Men trots Miljöpartiets allt närmare samarbete med S mellan 1998 och 2006 visar vår analys ett negativt samband mellan partisympati och politiskt förtroende hos partiets sympatisörer.

Detta bryts bara vid ett enda tillfälle, nämligen 2003, i samband med folkomröstningen om EMU. Valforskarnas analyser tyder på att det då rådde en sällsynt stark samklang i åsikter mellan Miljöpartiets ledning och dess väljare, vilket tycks ha ökat de gröna sympatisörernas politiska förtroende.

Den åsiktsöverensstämmelsen inom MP tycks inte vara lika stark inför det stundande EU-valet.

Visserligen fick språkrören 55 procent av röstande medlemmar med sig på att ta bort kravet på EU-utträde ur partiets stadgar. Men färre än hälften av medlemmarna deltog.

Ledande MP-profiler uttryckte genast sin besvikelse över resultatet. Det kan bädda för splittring.

Ett inte alldeles osannolikt scenario för det kommande EU-valet är därför att många gröna sympatisörer fronderar och röstar på EU-negativa kandidater, till exempel från det ”näst bästa”-alternativet V. Om de nu alls röstar.

EU-barometern från januari tyder på att bara två femtedelar av väljarkåren är säkra på att de ska rösta i juni. Bland ungdomarna – en stark grön väljargrupp – säger en fjärdedel att de inte tänker rösta i EU-valet.

Ett på så sätt sargat miljöparti, med en i grunden anti-auktoritär medlemsopinion, och mitt i ett kanske uppslitande ledarskifte, kan således få svårt att driva igenom sina hjärtefrågor i en rödgrön förhandling om regeringssamverkan.

Partiets hjärtefrågor är dessutom sådana att de ”drabbar” såväl socialdemokratiska som vänsterpartistiska kärnväljare: etanolkravet med påföljande bensinmacksdöd i glesbygden, miljökraven mot fordonsindustrin med än fler arbetslösa som följd, för att bara nämna ett par.

Miljöpartiet kan av dessa orsaker komma svagt ur förhandlingar om rödgrön regeringssamverkan. Då lurar en svekdebatt om hörnet, givet många gräsrötters tvekan inför att ge upp partiets identitetsfrågor.

Och vad skulle inte detta kunna innebära för leveransdugligheten i en rödgrön koalition?

LENNART J LUNDQVIST

professor Statsvetenskapliga institutionen Göteborgs universitet

DANIEL BERLIN

Fil dr