Lise Nordin, miljöpartistisk riksdagsledamot, håller inte med mig om att MP låtit klimatfrågan försvinna från sin opinionsbildande agenda. Jag konstaterar att MP faktiskt inte drev klimatfrågan ens inför valet. Miljö- och klimatfrågan försvann från valrörelsen. Vilket var och en kunde konstatera. Strategin fortsatte i Almedalen, trots ny partiledning.
Ett parti som har "miljö" som varumärke har ett särskilt ansvar.
Birger Schlaug
Ett modernt miljöparti måste täcka alla politiska frågor, skriver Nordin. Och? Det är väl inget nytt, även om MP:s företrädare de senaste åren gärna försökt skriva om historien i syfte att ge sken av att partiet är bredare i dag än tidigare.
Den som kan sin MP-historia vet att Per Gahrton redan i sina första skrivningar inför partibildningen påtalade att partiet inte fick bli ett enfrågeparti. Som kuriosa kan jag nämna att några månader före första valet som partiet deltog i 1982 upptäckte vi att vi sakande miljöprogram. Däremot hade partiet handlingsprogram i snart sagt alla andra frågor.
I Almedalen försvann klimatfrågan helt från talarstolen under alla partidagar. Vilket naturligtvis innebär att människor uppfattar att frågan är ointressant, eller rent av löst. Vi ser samma trend inom hela EU. De flesta politiker – nu senast EU-kommissionär Cecilia Malmström – beklagar att inte politiker lyfter klimatfrågan. Men de som beklagar sig gör det ju inte heller själva. Det är en tragikomisk teater vi kan bevittna.
Efter Köpenhamn tappades alla sugar som går att tappa. Då, och just då, är det viktigare än någonsin för ett parti som har miljö som varumärke att ta upp frågan, driva på opinionen, väcka slumrande journalister. Gör man inte det legitimerar man klimatskeptikerna. Gör man inte det försvinner frågan från näringslivets vardagsarbete – i senaste undersökningen visade det sig att miljö- och klimatfrågan nästan är helt bortprioriterad när små och medelstora företag gjorde sina upphandlingar. Marknaden reagerar på den debatt som förs i samhället. Förs inte en klimatdebatt så tonas frågan ner inom näringslivet, inte minst inom de mindre företagen.
Ett parti som har ”miljö” som varumärke har ett särskilt ansvar. Ett sådant parti ska inte snegla på vad opinionen tycker utan istället skapa opinion.
Lise Nordin tar inte heller upp problemet med att partiledare och språkrör inte redovisar de verkliga utsläpp av klimatgaser som den svenska konsumtionen ger upphov till. Istället redovisar man i nynationalistisk anda de utsläpp vi gör inom landet. Gustav Fridolin gjorde så till och med i installationstal på MP:s kongress.
Men detta leder fel, vi lurar oss själva. Genom det sättet att räkna skulle vi bli oerhört klimatsmarta om vi slutade med allt jordbruk inom landet och köpte alla livsmedel från andra länder, som då skulle kunna utmålas som klimatbovar…
Det må ligga i MP:s strategi att inte göra de kopplingar som allt fler forskare gör – nämligen att tillväxt- och konsumtionssamhället driver på klimatutsläppen och att det inte räcker med ”gröna investeringar”. Det må vara en strategi som behagar väljare och gör partiet större i opinionsmätningar. Men om det sker till priset av att man inte vågar, vill och kan driva frågor som är obekväma har partiet mist inte bara sin sälta, utan sitt berättigande.
Den bisarra verkligheten visar att ju rikare vi blir, ju större utsläpp genererar vi genom vår vidlyftigare konsumtion och vårt vidlyftigare resandemönster. Detta måste vi ta i, förhålla oss till, våga diskutera och analysera.
Jag misstänker att Lise Nordin tillhör de som vill mer än många strateger i MP:s partiledning. Är min misstanke befogad så önskar jag henne all lycka till.
BIRGER SCHLAUG
fd språkrör för Miljöpartiet
