Ibland kan väl den bästa uttrycka att det var bättre förr. Det stämmer ibland, men långt ifrån alltid. Förra gången som de rödgröna partierna skulle komma överens om en ny infrastrukturplan blev propositionen ideligen försenad när de inte kunde komma överens, och när väl finansieringen presenterades skrev man uttryckligen att 65,9 miljarder kronor saknades! Den dåvarande näringsministern Björn Rosengren tvingades förklara att han ”skäms över vägarna”.

När jag tillträdde som infrastrukturminister var Sverige sämst i Europa på att underhålla järnvägen, vilket ledde till tågförseningar och sämre beredskap för kalla vintrar. I den plan som alliansregeringen har presenterat har vi lagt 64 miljarder kronor i drift och underhåll för järnväg, att jämföra med de 38 miljarder kronor som fanns i förra planen som Miljöpartiet stod bakom. Vi har också fördubblat investeringarna på järnväg och fyllt igen de stora skuldhål som fanns hos Ban- och Vägverket efter de rödgrönas två regeringsperioder.

Nu påstår Miljöpartiet att de vill satsa 100 miljarder kronor mer än regeringen på järnvägen, och frågan man ställer sig är om de menar allvar den här gången. Tyvärr finns det mycket som tyder på att luftslottspolitiken är på väg tillbaka. De skuldhål som vi har fyllt igen ska återuppstå då över 55 miljarder, det vill säga långt över hälften, ska komma från ökad skuldsättning.

Resten av pengarna kommer i stor utsträckning från införandet av en kilometerskatt. Problemet är att man inte alls har tagit hänsyn till de administrationskostnader som en sådan skatt medför. Kom ihåg hur mycket pengar som administrationen av trängselskatten kostade.

Dessutom ska väsentliga undantag göras. Beroende på vem man lyssnar på är det antingen stora delar av Sverige eller hela branscher som inte ska beläggas med kilometerskatt. Då faller samtidigt stora delar av intäkterna som man räknar hem.

Dessutom kritiserar Miljöpartiet regeringen för de aviserade banavgiftshöjningarna. För att kunna satsa 100 miljarder mer än regeringen måste de själva antingen räkna med samma höjning, alternativt hitta på en egen finansiering, vilket de inte har gjort. De accepterar således höjningen trots att de utåt argumenterar mot den, vilket givetvis är ohederligt gentemot väljarna. Dock har Miljöpartiet sagt att deras höjning ska komma i ett senare skede, vilket gör att ytterligare hål i deras finansiering uppkommer.

Ännu fler exempel på ohederlig argumentering är de rödgrönas kritik mot medfinansiering som sägs dränera offentlig sektor på medel som annars skulle gå till vård, skola omsorg. Samtidigt räknar de med 19 miljarder kronor mer i medfinansiering från bland annat kommuner och regioner än vad regeringen gör.

Den här regeringen har arbetat hårt för att fylla igen alla hål som de rödgröna partierna lämnade efter sig 2006. Av allt att döma kommer tyvärr de rödgrönas luftslottspolitik tillbaka igen om de skulle vinna valet.

ÅSA TORSTENSSON (C)

infrastrukturminister