Idag motionerar vi mer än någonsin. Det visar Riksidrottsförbundets (RF) motionsundersökning som Statistiska centralbyrån (SCB) genomfört. Och det finns ett belagt samband mellan idrottsaktivitet i ungdomsåren och fortsatt fysisk aktivitet senare i livet. En fortsatt satsning på att utveckla barn och ungdomsidrotten är inte bara en satsning på idrotten utan också, och framför allt, på att fortsätta utveckla folkhälsan i positiv riktning. Men undersökningen visar också att aktivitetsnivån har en socioekonomisk bakgrund som gör att hälsan än idag i stora delar är en klassfråga.
Att fysisk aktivitet är en viktig faktor för bättre folkhälsa är allmänt erkänt. Därför har riksdagen satt upp det som ett av elva nationella målområden för folkhälsopolitiken. Riksdagen ställde sig våren 2009 bakom en idrottspolitisk proposition, den anger som första grundstenen i den statliga idrottspolitiken ”att uppmuntra och ge möjligheter till barns, ungdomars och vuxnas motion och idrott i syfte att främja en god folkhälsa”, med tillägget att ”det är särskilt angeläget att tidigt ge barn och ungdomar goda motionsvanor för framtiden”.
Under 1990-talet minskade den fysiska aktiviteten, och antalet helt fysiskt passiva ökade. Men under det senaste decenniet har mycket hänt. Ett intensivt informations- och påverkansarbete har gett resultat.
Riksidrottsförbundet undersöker varje år med hjälp av SCB befolkningens idrotts- och motionsvanor. Resultaten från den senaste undersökningen, som gjordes i slutet av 2009, visar att 46 procent av befolkningen regelbundet motionerar mer än två gånger i veckan. Bara 16 procent motionerar sällan eller aldrig. För tio år sedan var motsvarande siffror 38 respektive 21 procent.
Ökningen av andelen aktiva gäller både kvinnor och män, och alla åldersgrupper, men är särskilt markant bland äldre och kvinnor. Kvinnor är över lag mer fysiskt aktiva än män – förutom i åldersgruppen 15–19 år, då fler kvinnor än män lämnat den organiserade idrotten och inte heller motionerar på annat sätt.
I undersökningen har respondenterna också fått ange varför de idrottar eller motionerar. De vanligaste skälen är att ”det är roligt” och att ”hålla mig i form”. Den yngsta åldersgruppen, 7–14 år, gör det dock framför allt ”för att ha roligt”. Hälsoaspekten blir viktigare med åldern.
Här ser vi idrottsrörelsens kanske viktigaste folkhälsofunktion. Genom den lustfyllda verksamheten lockar vi barn att vara fysiskt aktiva och lär dem vikten av att fortsätta med det hela livet. Den ökande aktivitetsnivån som vi ser idag hos den vuxna befolkningen sammanfaller med att de som lockades till idrottsföreningarna när barn och ungdomsidrotten exploderade på 70- och 80-talen nu blivit vuxna. Här finns ett belagt samband mellan idrottsaktivitet i ungdomsåren och fortsatt fysisk aktivitet senare i livet.
Men liksom tidigare finns sociala skillnader i aktivitetsnivån, och därmed hälsan. Personer med låga inkomster och kort utbildning är betydligt mindre aktiva än de med höga inkomster och hög utbildning. Detsamma gäller utlandsfödda jämfört med de som är födda i Sverige.
Och trots de positiva siffrorna når fortfarande en majoritet av befolkningen inte upp till Världshälsoorganisationens rekommendation om 30 minuters daglig fysisk aktivitet. Aktivitetsnivån har dessutom en socioekonomisk bakgrund som gör att hälsan än idag i för stora stycken är en klassfråga. Mycket återstår att göra.
Den positiva utvecklingen visar att det går att påverka människors beteende. Idrotten är en bra metod att göra barn och ungdomar ”aktivitetsberoende”. Och inte bara det. Hälsa är också gemenskap och en känsla av sammanhang, något de drygt 20000 idrottsföreningarna och deras 600000 ledare kan erbjuda. Få andra aktiviteter erbjuder samma naturliga mötesplats tvärs över alla sociala gränser.
Svensk idrott engagerar idag mer än tre miljoner människor. Tack vare Handslaget och Idrottslyftet har vi de senaste åren fått möjlighet att jobba aktivt för att öppna dörrarna för ännu fler. Det arbetet vill vi fortsätta med. För att både få de som aktivt sökt sig till idrotten att vara aktiva längre inom den organiserade idrotten, och för att nå de grupper som av olika skäl i alltför liten utsträckning hittat till idrotten.
En fortsatt satsning på att utveckla barn och ungdomsidrotten är inte bara en nödvändig satsning på idrotten utan också, och framför allt, på folkhälsan.
KARIN MATTSSON WEIJBER
ordförande Riksidrottsförbundet
ERIK STRAND
generalsekreterare Riksidrottsförbundet
