Mario Vargas Llosa är ett utmärkt val som nobelpristagare. Han är på samma gång en bred episk berättare och en tekniskt mycket skicklig författare, arvtagare till Flaubert och Faulkner, föregångare till António Lobo Antunes, som använder sig av en liknande röstflätning i sina romaner.

Vargas Llosas främsta verk är de tidiga romanerna ”Staden och hundarna”, ”Det gröna huset” och mästerverket ”Samtal i Katedralen”. I de romanerna skildrar han Peru under Odríaperiodens halvdiktatur i början på 50-talet och han gör det med en dramatisk och psykologisk intensitet som är sällsynt också bland de bästa författarna.

Jag har ibland tänkt att han förhåller sig till läromästaren och sedermera trätobrodern Gabriel García Márquez som Dostojevskij till Tolstoj. García Márquez är den store epikern och sagoberättaren som sveper över hundratals år i sina romaner, medan Vargas Llosa i stället borrar på platsen, i det mänskliga psyket. Han tränger in i sina karaktärer, blir ett med dem, och det han då ser är inte sällan ett stort mörker.

I några av sina senare romaner, till exempel ”Till styvmoderns lov” och ”Don Rigobertos anteckningar”, har han försökt lätta upp anslaget och skriva komiskt. Effekten blir ungefär densamma som när Faulkner försökte skoja till det i romanserien om familjen Snopes. Det känns mer beklämmande än roligt. Vargas Llosa saknar den lätthet i språket och i synen på människan som utmärker naturliga humorister som Shakespeare, Mark Twain eller Fritiof Nilsson Piraten. Han är bättre på inlevelse än på distans.

Politiskt har han gått från den vänsteragnostiker som skrev de tidiga romanerna till en nyliberal som ställt upp i det peruanska presidentvalet och skrivit åtminstone en hyllningsartikel till Margaret Thatcher. Jag har vänner som tycker illa om honom för det, som menar att han förlorat det patos som drev honom att bli författare. Själv tror jag mer att det är en naturlig följd av den mörka människosyn som finns redan i de tidiga romanerna. Pessimister tror inte på utopier.

Man kan också säga att hans senare romaner saknar den intensitet som finns i de tidigare. Redan i ”Kriget vid världens ände” som kom ut 1981 känns det inte längre som om Vargas Llosa förnyar romankonsten. ”Den sanna berättelsen om kamrat Mayta” och ”Bockfesten” är bleka i jämförelse med det han skrev tidigare.

Men sammantaget rör det sig om ett viktigt författarskap som med en sällsynt intensitet gestaltar levnadsförhållandena i det Latinamerika vars 1900-tal innehållit så mycket våld och missförhållanden. I mina ögon är Mario Vargas Llosa en av de främsta författarna under senare hälften av 1900-talet. Att han nu får nobelpriset är ett glädjebesked.

STEFAN GURT

författare, har bland annat publicerat essän ”Mario Vargas Llosa och den samtida erfarenheten” i Halifax 1994