I morgon infaller årsdagen av mordet på Fadime Sahindal. Regeringen saknar fortfarande en integrationspolitik värd namnet. Invandrarflickor kränks dagligen. De åtgärder Mona Sahlin vidtagit löser bara små akuta problem. Sverige är ett jämställt land, men bara för svenska kvinnor, skriver Dilsa Demirbag-Sten, som är av kurdisk börd.

Inte mycket har hänt efter mordet på Fadime Sahindal för ett år sedan, trots löften från regeringen om bättre skydd för utsatta invandrarflickor och en bättre fungerande integrationspolitik. Foto: Björn Larsson Ask

För ett år sedan mördades Fadime Sahindal av sin far med sin mor och systrar som vittnen. Det tragiska mordet blottade en svag punkt i det svenska samhället - nämligen den offentliga bilden av begreppet mångkultur.

Efter mordet infann sig en allmän förvirring bland våra politiker om vad som ska vara det gemensamma förhållningsättet till minoriteters kulturyttringar.
Integrationsministern verkade inte lika säker på sin tidigare övertygelse om att minoritetskulturerna inte på något sätt är mindre jämlika eller mer orättvisa än den svenska. Sahlin och C:o beklagade den tragiska händelsen, men förblev handlingsförlamade.

Politikerna fick sällskap av debattörer, journalister, författare och feminister i kampen mot vad som kallades "vardagsrasism och kulturrasism" (Brännpunkt den 14 november 2002). Att påstå att minoritetskulturer skulle vara mer kvinnoförtryckande än den svenska var enligt dessa inte bara befängt utan även farligt rasistiskt. Det blev uppenbart att utsatta invandrarkvinnor fortfarande inte har något större stöd att hämta från etablissemangets Sverige.

I Sverige har vi lämnat assimileringstanken och övergått till den mer fruktsamma idén om en integration mellan alla grupper i Sverige. Med integration som utgångspunkt har minoriteter tilldelats rätten och möjligheter att utifrån den egna kulturen skapa en jämlik relation med majoritetens Sverige på ett ömsesidigt respektfullt sätt. Minoriteter har rätt till religionsfrihet, möjlighet till hemspråksundervisning, skydd mot etnisk diskriminering o s v.

Det är viktigt att minoriteters särart och existens i många avseenden skyddas från majoritetssamhällets påtryckningar. Rötter och historia är viktig för människans självkänsla och förmåga att sätta in sig själv i ett större samanhang.
Lika viktigt är det att individerna inom minoriteterna garanteras skydd från all form av förtryck och våld från den egna gruppen.
Vad gör vi när idén om att skydda minoriteternas särart hamnar i konflikt med majoritetens idéer om exempelvis jämställdhet? Vilka värden har företräde?

Fadime är ett mycket tydligt sådant exempel. En ung kvinna vars liv på många sätt styrdes främst av männen inom den egna gruppen. Hon hade styrka och mod att bryta sig loss från de socialt nedärvda förväntningar hennes grupp hade på henne. När Fadime valde att lämna den egna sociala gruppen ville de bestraffa henne. Det fanns ingen hjälp att få av andra medlemmar inom den egna gruppen, bara förakt och förtryck.
Fadime vände sig då till majoritetssamhället om hjälp och stöd, inte bara för sitt eget liv utan även för andra kvinnor i samma utsatta situation. Med tydliga formuleringar och en ovanligt skärpt problembeskrivning, ville hon inte fördöma utan öka förståelsen för de problem som kan uppstå mellan minoriteter och det nya landet.

Fadimes beskrivningar av problemet störde den officiella idén och definitionen av mångkultur och minoriteter.
Idén om att ingen kultur är mer jämlik än andra har länge varit ett mantra inom det politiska Sverige. Fortfarande har debattörer mage att skriva oss kurdiska kvinnor på näsan och göra de mest absurda jämförelser mellan olika former av kvinnoförtryck i olika kulturer. Som om vi måste välja mellan pest eller kolera.
Man kan undra vem man tror att man hjälper genom att med olika verklighetsfrånvarande teorier förneka att vissa kulturer är mer patriarkala än andra.

När hela världen har förstått, formulerat och arbetat fram förklaringsmodeller till problem som hedersmord, kvinnlig omskärelse, polygami, arrangerade äktenskap och andra typer av kulturellt förankrade kvinnoförtryck (se t ex Amnestys rapporter och UNIFEM:s sammanställningar) står svenska politiker fortfarande på ruta ett.
Jag önskar att Sverige vågade stå för en mer jämställd kvinnosyn, inte bara gentemot svenskar utan även mot nya invånare och medborgare.
Ett år efter mordet på Fadime vet samhället mycket mer om hederskulturer, men förklaringsmodellen ser ut som den gjort innan mordet på Fadime. Det berörda statsrådet Mona Sahlin har visserligen vidtagit åtgärder, men löser bara några små akuta problem. Dessa åtgärder är långt ifrån tillräckliga för att åstadkomma förändring.

Det finns inga förebyggande åtgärder. Det finns inte ens en relevant idé om hur man kan arbeta i förebyggande syfte. Hur skulle det kunna finnas när det varken finns kompetens eller initiativ att lösa konflikter mellan olika kulturer och religioner i Sverige?
Det finns ingen uttalad värdegrund, som anger tonen för regeringens integrationspolitik. Regeringen är mer lyhörd för opinionens godtyckliga vindar än att själv arbeta fram en egen idégrund. Allt detta leder till att individer kränks dagligen.

Det är ett faktum att Sverige är ett av världens mest jämställda samhällen, men uppenbarligen bara för svenska kvinnor. För de kvinnor som lever i de minoritetskulturer där det finns ett mer påtaglig kvinnoförtryck finns lite stöd och förståelse.
I ambitionen att stödja minoriteternas möjligheter till en jämlik existens har man stiftat lagar som ger utrymme för kvinnoförtryck. Enligt svensk lag kan personer, som innehar ett annat medborgarskap än ett svenskt, gifta sig redan vid 16 års ålder. Denna lag har utnyttjats för att gifta bort unga flickor med landsmän innan risken för att flickan blir "förtappad", det vill säga stark nog att motsätta sig ett arrangerat äktenskap.

Det är främst inom den privata sfären som förtrycket finns. Det är svårt att enbart genom lagen komma åt det dolda förtrycket då det dessutom oftast finns ett kollektiv som hjälper till att dölja problemen. Vad som kan göras är att tydligt fastställa vilka värderingar som är vårt samhälles ledstjärnor och skapa ett skyddsnät för individen.

När individer inom minoritetskulturer öppet uttrycker sin utsatthet och ber om samhällets stöd är det samhällets plikt att stödja, och i de fall det är nödvändigt, skydda de utsatta.
Den grupp som vidhåller ett mer jämställt och demokratiskt förhållningssätt ska ha tolkningsföreträde, oavsett det är majoritetssamhället eller minoritetsgrupper.
Ingen kultur är statisk. I ett demokratiskt och jämställt land som Sverige ska vi stötta andra kulturers existens och betrakta dem som moraliskt jämlika den svenska.

När delar av kulturen visar sig vara förtryckande ska vi stötta kulturförändrarna att ändra eller eliminera den förtryckande delen av kulturen. Det kan ske genom en jämställd lagstiftning, men också genom tydliga signaler och en integrationspolitik värd namnet.

Dilsa Demirbag-Sten
författare och informatör i integrationsfrågor