Jonas Milton skriver den 10 september att kollektivavtalen måste moderniseras. Där är vi helt överrens. Men vad gör man då inte ens arbetsmarknadens mest moderna avtal visar sig ge effekt? Vårdförbundet har länge innehaft ledartröjan i grenen moderna kollektivavtal. Vårt avtal har framhållits som ett föredöme som fler borde ta efter.
1986 inledde Vårdförbundet arbetet för en värderingsförändring av våra yrkesgrupper. Det handlar om att värdera kvinnors kunskap och arbete i välfärdssektorn på samma sätt som mäns kunskap och arbete värderas inom andra sektorer. Senaste kraftmätningen kring denna värderingsfråga var under våren 2008 då vi genomförde en fem veckor lång strejk.
Vi fick stort stöd från allmänheten. Människor i behov av vård var beredda att vänta för att de menade att det var rätt att strejka – löneläget skulle förändras.
Under den senaste tiden har vi kunnat läsa om de privata vårdföretagens vinster. Vinsterna har uppkommit genom verksamhetsutveckling och effektivisering i vården – något som medarbetarna i allra högsta grad bidrar till.
Men trots stora överskott ser vi ingen effekt på medarbetarnas löner. Enligt vårt avtal med de privata vårdgivarna ska vinst genom verksamhetsutveckling och effektivisering synas i medarbetarnas lönekuvert.
Istället ser vi hur stora summor delas ut till ägarna. Vårdförbundet ser gärna en mångfald av vårdgivare och anser en sund konkurrens kan leda till en bättre vård. Men då ska vinster återinvesteras i verksamheten och de medarbetare som gör verksamheten möjlig och bidrar till utveckling.
Jonas Milton kanske skulle gå tillbaka och titta på det som hyllas som arbetsmarknadens mest moderna avtal.
Att städa upp i de egna leden skulle kunna vara en bra början för den moderniserade avtalsrörelse som företrädare för Sveriges arbetsgivare efterlyser.
ANNA-KARIN EKLUND
Förbundsordförande Vårdförbundet
