Kyrkoledare och teologer kan hamna i andlighetens utmarker där egna känslor och det kritiska förnuftet utgör den enda auktoriteten. Modern dogmatism tycks vara att det enda som är visst är att ingen visshet finns att få, skriver trosmanifestets upphovsmän Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin.
Katolska kyrkans biskop i Sverige Anders Arborelius (överst) och pingströrelsens Sten-Gunnar Hedin startade samtalet om tro på Brännpunkt den 28 januari. Ärkebiskopen vässar sin penna och återkommer, låter han meddela från Uppsala. Foto: Björn Larsson Ask, Nya Dagen
Vårt nutida andliga klimat liknar alltmer fornkyrkans. Då som nu brottades kristenheten med sin identitet och sökte relevans. Inte sällan pendlade man mellan inställsamhet och förakt i förhållande till det omgivande andliga landskapet. Det fanns de som stelnade i en rigid attityd till allt som rörde sig utanför de egna leden. Liksom det fanns de som i sin iver att översätta evangeliet till sin samtid skalade löken intill obefintlighet och förnekade det unika i Jesu person.
Under åtskillig vånda och möda sökte den samlade kyrkan gå en annan, tredje väg. Man ville förena lyhördhet för sin tids frågor och sökande med trohet mot uppenbarelsen, det en gång givna. Historiker framhåller att det var det sätt på vilket mänsklig reflexion, djup andlighet och karismatisk frimodighet förenades under de första århundradena som det formades en kristendom med avgörande påverkan på sin omvärld.
När vi med största respekt lyssnat till de många röster som deltagit i det samtal som uppstått sedan vi publicerade vårt Jesusmanifest - ett samtal som rör själva nerven i den kristna identiteten - menar vi att utmaningen för vår tids kristenhet är densamma som i den unga kyrkan.
I mötet med en pluralistisk omvärld tjänar ingen på att de kristna talar om sin tro med hjälp av slagord och retoriska förenklingar.
I alla slags debatter lurar självgodhet och förakt på dem som deltar. Den längtan efter andlig verklighet som växer sig allt starkare i vårt land kommer aldrig att kunna mötas av kristna som tror sig veta bäst. Den kan bara mötas av dem som är bärare av den andliga erfarenhet som de bekänner i sin tro. Det är vittnena, inte debattörerna, som berör människors hjärtan.
Vi är ledare i sammanhang som tillsammans representerar kontinuitet och förnyelse, och vi tror att svensk kristenhet står inför sin största utmaning i modern tid. Det är nu den andliga fördjupningen behöver sättas i första rummet i kyrkor och församlingar.
Det är genom ett liv i bön och efterföljelse, där evangeliernas Jesus på nytt blir vår stora kärlek, som kyrkan kan återfå sin relevans i den moderna världen. Det sker inte genom inställsamhet och anpassning till de flyktiga trenderna.
Endast genom hängivenhet för det evangelium som på samma gång utmärks av den största enkelhet och de mest hisnande djup, blir den kristna församlingen en pålitlig vägvisare.
All andlig erfarenhet och fördjupning på kristen mark är förbunden med överlåtelsen åt Jesus Kristus, den han är och det han gjort i sin död och uppståndelse.
Frågan om huruvida evangeliernas berättelser refererar till verkligheten eller inte kan därför knappast var oviktig. Den är tvärtom avgörande. När de första kristna formade sin tro i en bekännelse, så utgjorde denna ett svar på Jesu egen fråga: "Vem säger människorna att Människosonen är?".
I bekännelsen av Jesus om den i vilken mänskligt och gudomligt förenades utan förväxling och utan sammanblandning, trodde man sig inte ha "fångat" Gud i en serie skarpa formuleringar. Bekännelsen utgjorde en avgränsning mot missförstånd (genom ordet "utan") på samma gång som den öppnade mot mysteriet. Det var ur det personliga mötet med Jesus, inte genom filosofisk spekulation, som den kristna tron växte fram.
Ett återkommande drag i det pågående samtalet om Jesu identitet är tendensen att spela ut trons innehåll mot den andliga erfarenheten. I den klassiska kristna traditionen har däremot "dogm" och "mystik" varit två sidor av samma mynt. Den kristna mystiken, det vill säga människors erfarenhet av en verklig Gud som ingriper i våra liv, är förbunden med historiens Jesus, hans liv, död och uppståndelse.
Dogmerna om Treenigheten, Inkarnationen, Försoningen och Uppståndelsen är inte idéer som spärrar in tron. För den som ger sig hän i tillbedjan och meditation kan de bli fönster mot gudsverkligheten.
Vi tillhör alla en kultur som gjort förnuftet till högsta instans. Vår ovilja att böja oss under Kristusuppenbarelsen, sådan den möter oss i Bibeln och kyrkans bekännelse, utmanas i grunden av Jesu anspråk: "Jag är vägen, sanningen och livet" (Joh 14:6).
Även kyrkoledare och teologer kan hamna i andlighetens utmarker där de egna känslorna och det kritiska förnuftet till sist utgör den enda auktoriteten.
I ett kulturellt klimat där den som med övertygelse vittnar om sin tro och sin erfarenhet avfärdas som "dogmatisk", hamnar vi snart i ett annat slags dogmatism. Det ser ut som om vi fått ett inslag av dogmatisk relativism i åtskillig nutidsdebatt; det enda som är visst är att ingen visshet finns att få. Beträffande detta tycks dock säkerheten vara mycket stor!
Men kyrkan får inte ta lätt på de svårigheter många människor kan ha med att omfatta den kristna trons stora utsagor. Det är rimligt att tvivla på "orimligheter"!
Kan man verkligen tro på att Jesus gick på vattnet, gjorde vin av vatten, förvandlade några brödkakor till en jättemåltid och uppstod från de döda?
Osäkerhet, tvivel och tvekan är inget hot mot tron. Att vi låter vår mun säga vad vi har i våra hjärtan är snarare en väg till tro. Men det förutsätter att den som söker finner följeslagare som själva har gått vägen.
Just därför behöver våra församlingar bli andliga miljöer där sökande människor erbjuds vägledning till bön och andlig erfarenhet av dem som gått före.
Det är också på den vägen, i en förnyad och fördjupad erfarenhet av den levande Jesus, som den kristna enheten blir synlig i världen.
För vår del förringar vi inte de olikheter av läromässig art som skiljer kristna åt, inte minst pingstvänner och katoliker.
Vi har en gemensam trosgrund och en innerlig önskan att missförstånd och fördomar mellan kristna i olika traditioner skall kunna övervinnas. Vi tror att det endast kan ske genom den förnyelse som väntar när vi som kristna har modet att dricka djupare ur Andens livgivande källor.
Först då blir också Jesus Kristus så tilldragande för världen att tron kan födas hos den som ännu tvekar.
För att inbjuda till detta vågade vi publicera vårt Jesusmanifest.
Anders Arborelius
biskop Katolska kyrkan
Stockholm
Sten-Gunnar Hedin
föreståndare Filadelfiaförsamlingen
Stockholm
