Sedan 80-talet har den svenska politiken omgärdats av en föreställning där politikerförtroendet ansetts vara i kris. Detta är, inte minst i dag, en osanning visar forskare vid SOM-institutet vid Göteborgs Universitet. Sedan valet 1998, då en bottennotering uppmättes där endast 31 procent av väljarna hade ganska eller mycket stort förtroende för de folkvalda har förtroende ökat till nästan det dubbla.
Företrädare som Christer G Wennerholm och Filippa Reinfeldt väljer att i allt mindre utsträckning svara på kritiska frågor från medier.
Emil Johansson
Niklas Blomqvist
Detta är en positiv och nödvändig trend för ett demokratiskt samhälle. För att en politik ska vara genomförbar och nå de effekter som väljarna önskar krävs en stark tillit mellan medborgarna och de förtroendevalda. I Sverige har den sociala tilliten, ”känslan för det allmänna” som sociologiprofessorn Kerstin Jacobsson kallar det, historiskt sett varit mycket hög. Det kan vi till stor del tacka den generella välfärden för, där samtliga individer bidrar efter sin förmåga och därmed har lika rätt att nyttja välfärden efter sina behov.
Vi menar att dessa trender, både medborgarnas förtroende för de folkvalda och medborgarnas sociala tillit till samhället, är något som våra politiker bör värna och arbeta för att stärka. Främst sker det genom att politiska förslag som tilltalar väljarna också genomförs. Men också genom att skattepengar, samhällets gemensamma resurser, utnyttjas på ett tillbörligt och transparent sätt.
Den senaste tiden har medier avslöjat en lång rad av tillfällen där så inte varit fallet. Under augusti flödade debatten om myndigheters festande. Även om dessa fall är pinsamma och problematiska är de ändå inte, menar vi, i närheten av så problematiska som det sätt på vilket Moderaterna i Stockholm använder skattepengar för att föra partipolitisk argumentation.
Den senaste veckan har det avslöjats att majoriteten i Stadshuset – styrd av Moderata finansborgarrådet Sten Nordin – betalt en pr-byrå 60 miljoner kronor för att få hyresgäster att vilja ombilda sina lägenheter. Detta kommenteras av det ansvariga borgarrådet Joakim Larsson (M) i Dagens Media som ”ingen stor fråga”.
Nu avslöjar också SvD att det moderata trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm beslutat att beställa en politisk kommunikationsstrategi av revisorföretaget KPMG för att ge en specifik uppdragsgivare rätten till driften av skärgårdstrafiken. En plan som kostat Stockholmarna 11,4 miljoner kronor. Givetvis går det att hävda att staden måste få föra informationskampanjer, men frågan är vart gränsen går för information och politiskt propagerande.
Detta är två enskilda fall, men de är inte ensamma utan del av ett mönster. Under förra höstens storm kring vanvården på Caremas äldreboende handlade efterspelet till viss del om de nära kopplingarna mellan de pr-byråer som hjälpte Carema och Moderaterna i Stockholm. Samt ifall Moderaterna använde skattemedel för krishantering av den uppkomna situationen. Lägg där till oansvariga utförsäljningar som exempelvis av vårdcentralen Serafen och vi finner en ideologiskt styrd, nonchalant hantering av medborgarnas gemensamma resurser.
Detta är dock endast den ena sidan av problematiken. På den andra sidan väljer företrädare som Christer G Wennerholm och Filippa Reinfeldt att i allt mindre utsträckning svara på kritiska frågor från medier. Oppositionen i Stadshuset och Landstingshuset beläggs med munkavle vid större upphandlingar och stängs ute från förberedelserna vid ombildningar. Allt detta visar på en instängdhet där verksamheten i Stockholm blivit allt mer knuten till en moderat intresseagenda. Moderaterna har vunnit valen 2006 och 2010, det ska respekteras och deras politik ska därmed genomföras, men sättet det görs på riskerar att få långtgående negativa effekter på förtroendet för politiken som samhällskraft.
Vi menar därför att det är dags för den styrande majoriteten i både stadshus och landstingshus att rannsaka sig själva och ta sitt ansvar för väljarnas förtroende. I tider då en överväldigande majoritet av tillfrågade väljare inte har en aning om vilka personer som styr Stockholm bör politikerna värna demokratin, stärka öppenheten och förbättra transparensen. Inte stoppa partipolitisk-strategiska händer i den gemensamma syltburken.
EMIL JOHANSSON
statsvetare, Socialdemokratiska Studentklubben
NIKLAS BLOMQVIST
nationalekonom, Socialdemokratiska Studentklubben
