Foto: Maj-Britt Rehnström
”En dag på en middagsrast ställde hela klassen upp sig. Den bestod av ett tjugotal elever. Mina särskilda bödlar beordrade mig att klä av mig naken. Jag nekade självklart, men efter en stunds övertalning med knytnävarna, insåg jag att det var bäst att lyda. Alla stod i en cirkel runt mig och jag tvingades att stå där med benen tätt ihop och armarna sträckta rakt över huvudet. Sedan kom örfilarna, som snart byttes ut mot ett hopprep. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag försökte låta bli att gråta, men till slut kunde jag inte hålla emot.”
Ovanstående är ett kortare utdrag hämtat ifrån ett mycket långt brev.
Få saker sätter så djupa spår i en människas liv som att bli mobbad i skolan. Man behöver inte ha stor fantasi för att föreställa sig vad det innebär att genomleva sin skoltid med ständig ångest, otrygghet och dåligt självförtroende.
Att behöva gå till sin dagliga arbetsplats med rädsla i kroppen, att ständigt vara orolig och att tvingas vara förberedd på kränkningar, förnedring eller utfrysning är mer än de flesta vuxna skulle stå ut med. Ändå utsätts tiotusentals barn och ungdomar för trakasserier varje skoldag.
Den mobbning, diskriminering och kränkning som fortgår i våra skolor är ett av vuxenvärldens stora svek. Mobbning förekommer mer eller mindre i alla skolor. Det är ingen prestigeförlust att erkänna det. Men att förneka det är brist på civilkurage och detsamma som att utrusta sig med skygglappar för ögonen och hörselproppar för öronen.
Det som är extra ohyggligt grymt för mobbade elever är, att många ger sig själva skulden. När mobbningen startar kommer ganska snabbt frågan hos den drabbade:
”Varför just jag?”
Sedan kommer tanken: ”Vad är det för fel på mig?”, och efter ytterligare en kort tid om mobbningen fortsätter, slår denna tankefråga rot i känslolivet och blir till ett konstaterande:
”Det måste vara något fel på mig eftersom jag mobbas!”
Det finns mobbade elever som till hundra procent är övertygade om att det är deras eget fel att de utsätts för mobbning. Barn och ungdomar som på bara några veckor brutits ned psykiskt.
Jag hävdar med emfas, att det är aldrig den mobbades fel, att mobbning sker, och att vuxenvärlden måste lyssna till och tro på när kränkta barn och ungdomar berättar om sin situation.
Den 1 april 2006 började en ny lag gälla: ”barn och elevskyddslagen”, som skulle ge större möjligheter för en elev som utsattes för trakasserier eller annan kränkande behandling att utkräva skadestånd av sin skola, i förlängningen kommunen.
Ett nytt barn och elevombud (BEO) inrättades på skolinspektionen. BEO skall bevaka och tillvarata mobbade och kränkta elevers intressen, genom att föra drabbade elevers talan.
Från och med 1 januari 2009 upphörde barn och elevskyddslagen. Istället ersätter ett nytt kapitel i skollagen den del av barn och elevskyddslagen som avser ”annan kränkande behandling” och bestämmelserna om diskriminering skrivs in i den nya diskrimineringslagen.
Den likabehandlingsplan som skolhuvudmännen ska se till att alla utbildningsanordnare upprättar, ersätts med en årlig plan. Förändringen innebär att en ny plan måste upprättas varje år.
I den nya lagstiftningen stärks barnets ställning. Tidigare behövde barnet eller eleven vid en rättegång visa att hon eller han blivit kränkt. Enligt den nya lagen räcker det att man kan visa att skolan fått information om att barnet känt sig kränkt. Då måste skolan göra en utredning och vidta åtgärder.
Om skolan inte gjort någon utredning eller om utredningen är bristfällig kan skolhuvudmannen bli skadeståndsskyldig oavsett om det förekommit kränkande behandling eller inte. Det måste dock ha skett någon form av skada i skadeståndslagens mening för att det ska bli aktuellt med ersättning. Anledningen är att lagstiftaren vill betona att skolan ska göra en utredning för att utesluta att det inte skett en kränkning.
Om jag nu lämnar juridiken och tittar på vilket utfall lagen från den 1 april 2006, över skärpningen 1 januari 2009 fram till idag, har fått, så gäller följande:
År 2006 kom 389 anmälningar in till BEO, år 2007, kom 525, och år 2008, kom 514. Fram till idag har det alltså kommit in ca 1500 anmälningar.
Efter att i många år ha arbetat med mobbningsfrågor, trodde jag att barn och elevskyddslagen, från 1 april 2006, med skärpningen 1 januari 2009, skulle få stor genomslagskraft och betyda mycket för åtskilliga mobbade elever.
Så blev det inte. Hittills har BEO begärt skadestånd för 31 elever. 19 är klara med förlikningar och utbetalt skadestånd med sammanlagt 605800 kronor.
Jag utgår ifrån att barn och elevombudet Lars Arrhenius förklarar det, enligt min uppfattning, oerhört dåliga utfallet.
Nämnas kan att BEO:s årliga budget för medarbetare, jurister, kanslister etc, är 10 miljoner kronor enligt regleringsbrev för budgetåret 2009.
CHRISTER OLSSON
leg psykolog, författare
