Ratko Mladic är produkten av en regions politiska liv, som aldrig tillät Jugoslavien att mentalt lämna det andra världskriget.

Bo Pellnäs

Det som skedde i Srebrenica i juni 1995 var ett folkmord. Syftet var att mörda så många som möjligt av de vapenföra muslimerna i Srebrenica, så att de inte skulle bli soldater i den bosnienmuslimska armén, BiH. Det finns föga anledning att tvivla på Ratko Mladics skuld. Han var på plats. Han ledde operationen och han hade alltid full kontroll över det som skedde inom det som kallades den bosnienserbiska armén.

Men bilden av Mladics roll vid massakern i Srebrenica behöver nyanseras, detta för att undvika en alltför enkelspårig historiebeskrivning.

DN:s ledarsida påstod nyligen att FN tvingat fram en avväpning av muslimerna i Srebrenica. Det är riktigt att den franske generalen Philippe Morillon föreskrev avväpning i avtalet när Srebrenica blev en ”safe area”. Men i praktiken genomfördes detta aldrig. Inne i staden förde en viss Naser Orić fortsatt befäl över en styrka ur BiH. Dessutom kontrollerade han prostitutionen och cigarettförsäljningen. Han genomförde attacker ut ur den skyddade zonen mot serbiska byar i närheten. FN:s befälhavare i Bosnien, den belgiske generalen Briquemont, skrev nästan uppgivet i en rapport i januari 1994:

”BiH:s styrkor drar fördel av FN:s beskydd och har blivit reorganiserade, återuppfyllda och tränade. Deras stridsmoral är nu hög. Under ett par månader har BiH-enheter från Srebrenica skjutit granater mot den bosnienserbiska arméns positioner, i ett försök att provocera dem... BiH anfaller serberna från den skyddade zonen, serberna svarar, huvudsakligen mot frontlinjen, och det bosniska presidentskapet anklagar UNPROFOR för att inte skydda dem mot serbisk aggression och påkallar flyginsatser mot serbiska artillerigrupperingar.”

I god tid före det serbiska anfallet lämnade Naser Orić Srebrenica, troligen med fri lejd till staden Tuzla i den svenska bataljonens område. Två till tre dagar före anfallet lämnade även BiH:s soldater staden. Enligt holländska rapporter uppgick antalet till mellan tiotusen och femtontusen man. Många av dem fastnade i serbernas bevakningslinjer och gick där sitt öde till mötes. Åtskilliga tog sig dock igenom. Den muslimske arméchefen Hasim Delić försvarade utrymningen av Srebrenica inför det bosniska parlamentet. Han sade att staden var för svår att försvara och att urdragningen gjorde det möjligt att personellt fylla upp hans så kallade 28:de division.

Kvar i Srebrenica blev civilbefolkningen och ett ”lokalförsvar”. Det är förvånande att medier anklagar de 400 holländska FN-soldaterna för att inte ha försvarat Srebrenica, men aldrig ifrågasätter att den bosnienmuslimska armén övergav staden.

Massmördandet i Srebrenica inrymde ett tydligt moment av hämnd. Jag stod på en kulle i Srebrenica 1993 och en muslimsk officer pekade då ut serbiska hus som hade raserats året innan, när alla serber fördrevs från staden i en operation, som skedde nästan samtidigt som serberna genomförde en omfattande etnisk rensning av kanske 40000 muslimer från Zvornik, fyra mil nordväst om Srebrenica.

Det finns en möjlighet att Mladic genomförde mördandet i Srebrenica på eget bevåg och utan klartecken från president Milosević. Denne förringade de skyddade zonernas betydelse i ett samtal med mig sommaren 1994. ”De saknar intresse, ingen kommer att vilja leva där efter kriget”, sade han.

Jag värjer mig emot att många försöker beskriva Mladic som ondskans inkarnation. Hans gärningar är tveklöst onda. Han må ha varit arrogant (vilket han verkligen var), maktkorrumperad, okunnig när det gällde omvärlden och grym, men det är alltför lättvindigt att avskriva massakern i Srebrenica som ett resultat av en enskild generals ondska. Srebrenica är konsekvensen av seklers nationalistiska propaganda, religiös kamp om själarna och ett korrupt rättsväsende som gör illdåd möjliga. Ratko Mladic är produkten av en regions politiska liv, som aldrig tillät Jugoslavien att mentalt lämna det andra världskriget.

Befolkningen fastnade som gisslan i ett stormaktsspel och i diktatorn Titos sofistikerade och korrumperande maktspel. När allt detta är sagt måste Mladić ändå ta det fulla ansvaret för sina gärningar. Man får hoppas att hans gripande kan bidra till ett mått av försoning.

Men vår historieskrivning måste vara korrekt även i detaljer, för att inte missbrukas av folk som letar fel till försvar av alla slags illdåd. Med enkla indelningar i onda och goda människor, kan vi aldrig förstå det som hände på Balkan. Strömningarna som födde katastrofen har inte försvunnit. Nationella och främlingsfientliga idéer finner allt fler anhängare i många europeiska stater. En korrekt studie av Jugoslaviens sönderfall ger oss i bästa fall verktyg för att hejda den utvecklingen medan tid är.

BO PELLNÄS

säkerhetspolitisk kommentator, chef för FN:s observatörer i före detta Jugoslavien 1992–1993