En central uppfattning i arbetsmarknadspolitiken är att aktiveringsprogram för arbetslösa inte får vara ordinarie arbetsuppgifter då det skulle ”tränga undan riktiga jobb”. Detta betonades nyligen av analyschef Clas Olsson på Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström i SVT Rapport respektive Aktuellt (2011-02-14). Det är beklagligt eftersom allt pekar på att de arbetslösas välmående såväl som deras förutsättningar för att finna reguljär sysselsättning ökar ju mer aktiveringsprogram liknar reguljära arbeten.
Enligt nationalekonomisk teori (allmän jämviktsanalys) finns emellertid inga undanträngningseffekter, åtminstone inte på längre sikt, vilket även uppmärksammas i huvudbetänkandet till Långtidsutredningen 2011. Antalet arbetstillfällen är inte någon given konstant i en marknadsekonomi. Lika lite som ett ökat kvinnligt förvärvsarbetande har trängt ut männen från förvärvslivet så kommer ökade arbetsinsatser av individer från utanförskapet att tränga ut andra arbetstagare från förvärvslivet.
SNS Konjunkturråds förslag om välfärdsjobb kombinerar sålunda fördelarna och undviker nackdelarna med tidigare försök att aktivera arbetslösa. Välfärdsjobb innebär en gradvis ökande skyldighet för någon som är arbetslös och arbetsför att utföra reguljära arbetsuppgifter, det vill säga programmet ska inte bli något ”vuxendagis” för arbetslösa.
Detta var också syftet med förre finansministern Allan Larssons förslag om inrättandet av arbetsföretag efter krisen i början av 1990-talet, vilket utreddes och sedan röstades ned av riksdagen. Vi instämmer med kritiken mot det förslaget eftersom det innebar risk för osund konkurrens för det privata näringslivet.
I likhet med tidigare plusjobb ska välfärdsjobben skapas inom offentligt finansierad verksamhet såsom vård och omsorg. Men i motsats till plusjobben och tidigare ALU (arbetslivsutveckling) ska det vara arbetsuppgifter som redan utförs i dag, men i alltför liten utsträckning.
Ersättningen i välfärdsjobben ska vara enligt nuvarande a-kasseregler respektive aktivitetsstöd i jobb- och utvecklingsgarantin. Tidigare plusjobb och föreslagna arbetsföretag var förknippade med avtalsenliga löner. Problemen med det är dels att det ökar de offentliga utgifterna, dels att det minskar incitamenten att övergå till reguljär sysselsättning.
Anordnare i fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin får 60000 kronor per år och person för att skapa någon form av aktivering, men administrationskostnaden för välfärdsjobb blir mindre än 34000 kronor (som är lönekostnaden för reguljärt anställd personal inom Samhall per sysselsatt funktionshindrad person).
Både privata och offentliga leverantörer av vård och omsorg får samma kvot av välfärdsjobb till reguljärt anställd personal. Så länge som budgetanslagen inte förändras så blir det inga personalneddragningar inom den offentligt drivna verksamheten, och inte heller bland privata aktörer (givet att kvalitetsspecifikationen vid upphandlingar från privat sektor höjs för att motsvara den tillförda resurs som välfärdsjobben utgör).
Det råder politisk ovisshet om hur utanförskapet ska hanteras. Moderaterna förespråkar ytterligare jobbskatteavdrag medan Folkpartiet och Kristdemokraterna säger att satsningar på välfärden måste gå före. Socialdemokratins Mona Sahlin har talat om en ”bortre parentes” i arbetslöshetsförsäkringen, vilket dock har väckt stark kritik inom arbetarrörelsen. Utmaningen för alla partier är att komma med förslag om hur utanförskapet ska kunna minskas som är förenliga med breda gruppers uppfattning om vad som är rättvist.
Förslaget om välfärdsjobb tillgodoser flera mål som kan tyckas vara motstridande – mer meriter och ökade incitament för arbetslösa att söka reguljär sysselsättning, ökade resurser till välfärden och inga försämrade ersättningsnivåer i de sociala skyddsnäten.
Vi har förståelse för om de politiska beslutsfattarna vill gå varsamt fram i reformarbetet. I så fall föreslår vi att man ändå genomför ett försök som också skulle innebära en budgetmässig besparing. Hälften av de nuvarande cirka 25000 personerna i fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin skulle kunna erbjudas välfärdsjobb. De två grupperna kan sedan jämföras vad gäller välmående och andelen som övergår till reguljär sysselsättning.
Välfärdsjobb är en reform som höjer livskvaliteten för många i samhället och som inte kostar något utan tvärtom – graalen för en blocköverskridande välfärdsreform.
LARS LJUNGQVIST
professor Handelshögskolan i Stockholm, medlem i SNS Konjunkturråd
