På SvD Brännpunkt den 11 mars kommer företrädare för närings­livet, Vinnova, IVA och ett tekniskt universitet med inspel inför forskningspropositionen. Artikelförfattarnas åsikt är att forskningens frihet garanteras bäst om lärosätena blir fria från staten.

Samtidigt hävdas att det svenska näringslivet måste få styra vilka områden som ska prioriteras.

Självklart bör svenska forskares rön komma näringslivet till godo, och då inte bara den traditionella tillverkningsindustrin utan även andra branscher där vanan vid forskningssamarbete inte är så stor, till exempel tjänstesektorn och turismen.

Men att låta näringslivet få större inflytande över forskningsprioriteringar är ett stort misstag. Grundforskning är inte förutsägbar.

För några decennier sedan ansågs den systematiska botaniken sjuttonhundratalsmässig och ointressant. Idag är den ett av naven i genforskningen.

Poängen är att näringslivet har till uppdrag att tänka i kortsiktig lönsamhet, men forskningens uppdrag är att tänka på långsiktig kunskapsutveckling. Först när forskningen ges möjlighet att leverera oväntade svar kan den fullgöra sitt uppdrag.

Vi får inte riskera att lovande forskning läggs ned bara för att dess kortsiktiga värde för näringslivet är litet.

Forskningens roll är inte bara att förse näringslivet med idéer som kan omsättas i uppfinningar. Forskningen ska också bidra med kunskap för verksamhetsutveckling. Det är lika nödvändigt som innovationer.

Dessutom går den rakaste vägen för forskningen till samhället inte mellan forskare och företagare utan via välutbildade studenter.

Om studenterna ges en kvalitativ utbildning av forskande lärare kan varje akademiker som kommer ut i näringslivet bidra till såväl ­näringslivsutveckling som innovation och effektivitet.

Lärosäten måste stärkas ekonomiskt för att kunna förankra utbildningen i den senaste forskningen med forskande lärare. Det är bra för Sverige.