Missbruket i dag kostar det svenska samhället 150 miljarder kronor. Det visar nya beräkningar från min pågående missbruksutredning. För missbruksvård avsätter kommunerna och landstingen cirka 16,5 miljarder per år. Det ger en relation på 1 till 9 mellan insats och problem. Min slutsats är att investeringar i effektiv missbruksvård, utöver att hjälpa människor bort från missbruk, kan ge stora vinster för samhället.

Missbruksvården måste därför ges högre prioritet.

I dag når missbruksvården, enligt vår kartläggning, endast 1 av 5 personer med missbruk eller beroende, det vill säga cirka 100000 av de totalt 500000 som har problem med alkohol, narkotika, läkemedel eller dopningsmedel.

Utvecklingen är negativ. Våra skattningar tyder på att antalet personer med tungt missbruk av alkohol och narkotika har ökat med 20 respektive 15 procent de senaste tio åren. Ett ljus är att färre unga tenderar att använda alkohol och narkotika.

Missbruk är mycket kostsamt för samhället. Vår färska beräkning som utgår från kostnaderna för olika typer av missbruk och multiplicerar dessa enbart med antalet personer med missbruk, som är kända av vården, visar att samhällets kostnad för missbruk är 66 miljarder kronor för alkohol, 62 miljarder för narkotika och 20 miljarder för läkemedel.

Effektiv missbruksvård som ges utifrån evidensbaserade metoder är en för samhället lönsam investering. Mest lönsamma är tidiga insatser som förhindrar utveckling av ett tungt missbruk. Men även insatser i ett senare skede kan ha god avkastning.

För en 20-årig kvinna med aktivt heroinmissbruk är den samhällsekonomiska kostnaden cirka 10 miljoner kronor. Vårdkostnaden för vanliga insatskombinationer varierar mellan 300000 kronor och 2,6 miljoner. Om insatsen är effektiv mot missbruket kan besparingen bli 2 miljoner kronor. Om insatsen dessutom gör det möjligt att arbeta kan besparingen bli 6 miljoner.

För en 30-årig man med aktivt tungt alkoholmissbruk är den samhällsekonomiska kostnaden cirka 7 miljoner kronor. Vårdkostnaden för vanliga insatskombinationer varierar mellan 23000 kronor och 400000 kronor. Om insatsen är effektiv kan besparingen bli 3 miljoner kronor. Om insatsen dessutom gör det möjligt att arbeta kan besparingen bli 6 miljoner kronor.

En krona investerad i missbruks vård kan sålunda ge flera tillbaka. Det visar också färsk utvärdering av kriminalvårdens behandlingsprogram för klienter med missbruk eller beroende. Återbetalningen är 3–8 gånger större än kostnaden för behandling.

Jag ska efter årsskiftet till regeringen överlämna mina förslag om hur den svenska missbruksvården ska moderniseras. Jag arbetar efter några huvudlinjer:

1 Tidig upptäckt och insats. Vården måste bli bättre på att tidigt se riskbruk och erbjuda insats. Socialtjänsten och sjukvårdens ansvar behöver både tydliggöras och utvidgas. Inom socialtjänsten är uppsökande fältarbete viktigt för att ge stöd till barn och ungdomar i riskmiljöer. Primärvården och företagshälsovården, med sina breda kontaktytor mot befolkningen, bör få en vidgad roll i att upptäcka och ge kort rådgivning.

2 Kompetens och kunskap. Det behövs en ny nationell utbildning för att arbeta exempelvis i institutionsvård. Beroendekunskap behöver bli ett ämne i grundutbildningarna för yrkesgrupper såsom sjuksköterskor, socionomer, psykologer och läkare. Kunskapen om behandling av olika beroendetillstånd behöver stärkas genom en satsning på tvärvetenskaplig behandlingsforskning.

3 Effektivare organisation. Sjukvårdens och socialtjänstens insatser måste samordnas bättre utifrån individens behov. Personer med både missbruk och psykisk sjukdom och personer med behov av medicinsk insats och psykosocial behandling är exempel på grupper som i dag faller mellan stolarna. Lösningen är en tydligare lagstiftning och/eller dagens delade ansvar, som i andra länder samordnas via en huvudman – landstinget.

4 Rättssäker tvångsvård. Vård utan samtycke bör endast användas i de undantagsfall när frivilliga insatser är uppenbart otillräckliga. När tvång tillgrips måste det ske på ett mer rättssäkert sätt än i dag. Tvångsvården behöver också erbjuda ett bättre behandlingsinnehåll.

5 Tillgänglighet. Tillgången på missbruksvård är ojämlikt fördelad över landet. I vissa kommuner och landsting saknas ett grundläggande utbud som tillnyktring/abstinensbehandling eller inställning/ekonomi för att vid behov utnyttja behandlingshem. Tydligare lagstiftning är en åtgärd men också ett annat sätt att bära kostnader för mindre kommuner.

Målet för mina förslag är att minska missbrukets skadverkningar för den enskilde i form av bland annat dödsfall, sjukdom och arbetsoförmåga. Men också att minska samhällets kostnader för missbruk.

GERHARD LARSSON

regeringens särskilda utredare