Villkoren för anskaffning av ny försvarsmateriel har förändrats. Fortsättningsvis kommer Sverige att i första hand köpa det som andra utvecklat och i andra hand att utveckla tillsammans med andra.

Först därefter kan frågan om att utveckla helt på egen hand aktualiseras.

På försvarskonferensen i Sälen uttalade den norske statssekreteraren för försvaret, Espen Barth Eide, att ett norskt köp av 48 stycken Jas Gripen inte blir aktuellt om ­endast Norge köper den nya ­versionen av det svenska stridsflygplanet.

Underförstått är uttalandet en uppmaning till Sverige att också skaffa sig den nya Gripen. Den version som kallas ”Super-Jas”. I fredags begärde Norge att Saab ska lämna offert på 48 nytillverkade Gripenplan.

Även om Norge, som fattar sitt beslut i höst, och Sverige försäkrar att ett närmare försvarssamarbete länderna emellan inte står och faller med ett norskt köp får det naturligtvis stor betydelse för entusiasmen.

Med olika stridsflygplan minskar också de faktiska samverkansmöjligheterna på det mest kostsamma området av försvaret och därmed också de största vinsterna av ett samarbete.

Övervägande skäl talar för att vi bör reagera positivt på den norska propån. Sverige bör så snabbt som möjligt förbinda sig att anskaffa ­exakt det antal Super-Jas som Norge beställer av Saab.

Men ett sådant löfte måste bygga på mycket tydliga villkor:

Om Norge avstår från att köpa Jas Gripen ska heller inte Sverige – i enlighet med den nya strategin för materielanskaffning – på egen hand utveckla Super-Jas.

Det andra villkoret måste vara att vi, samtidigt med en eventuell beställning för att bygga om äldre plan till den nya versionen, gör klart att det svenska flygvapnet reduceras från 100 till 48 flygplan, samma ­antal som Norge och Danmark plan­erar för.

Genom att antalet stridsflygplan halveras blir det möjligt att finansiera utvecklingen av Super-Jas inom ramen för den framtida försvarsekonomin. Inte minst för den nationella försvarsförmågan är kvaliteten på stridsflygplan långt viktigare än antalet.

En sådan reduktion skulle också återställa balansen mellan antalet flygplan å ena sidan samt antalet moderna vapen och utbildade ­piloter å den andra.

Norge har en stark förankring till Nato. Liksom Danmark har man idag det amerikanska flygplanet F16, och norska piloter utbildas i USA.

Sannolikheten för att Norge köper amerikanskt även denna gång får anses stor.

Men när vi står inför ett nytt, fördjupat försvarssamarbete med våra grannar vore det närmast nationellt tjänstefel att inte sträcka ut handen i en av de verkliga knäckfrågorna.