För mig är det självklart att svenskt utvecklingssam- arbete, vårt bistånd och vår solidaritet med världens fattiga och förtryckta människor ska vara i absolut toppklass. Inget annat kan accepteras.
Tillsammans med insatser på andra områden skapar bistånd förutsättningar för utveckling, ökad rättvisa, jämlikhet, frihet, demokrati och framtidstro. Vi socialdemokrater vill att det svenska utvecklingssamarbetet ska präglas av hög ambition, hög kvalitet och ge verkligt resultat.
Vi är stolta över de insatser som genomförs av kompetenta medarbetare på Sida och i olika FN-organ. Frivilligorganisationerna i Sverige är en av de viktiga pelarna som svenskt bistånd vilar på. De gör viktiga insatser såväl i vårt eget land genom att bedriva insamlingsverksamhet och samtidigt medverkar de till ökad kunskap om situationen för världens fattiga och förtryckta människor.
Gunilla Carlsson ärvde en internationellt sett mycket uppskattad biståndspolitik. När hon tillträdde som biståndsminister var det många bedömare som undrade hur det skulle gå med en moderat företrädare på den posten. Moderaterna är det enda parti i riksdagen som vill minska biståndet och man är många gånger öppet skeptiska till om utvecklingssamarbete över huvudtaget ska finnas.
Självklart måste kampen mot korruption bedrivas tveklöst, korruption kan aldrig tolereras vare sig här hemma eller i utvecklingsländerna. Uppföljning, kvalitetsgranskning och resultatfokus är viktiga inslag i styrningen av biståndet. Vi som står för en ambitiös utvecklingspolitik finansierad av skattemedel står givetvis också för att varenda krona ska användas på bästa sätt. Allt annat vore huvudlöst och i denna åsiktsinriktning tror jag inte vi har några större skilje- linjer bland riksdagens partier.
Men det är ett grundläggande problem när ansvarig minister inte är bekväm med sitt eget ansvarsområde. Enprocents- målet har av Carlsson kallat för en förbannelse snarare än en välsignelse.
Moderaterna vill helst föra över biståndsmedel till militära utgifter, det var såväl Fredrik Reinfeldt som Gunilla Carlsson tydliga med före valet 2006. Glädjande nog har deras allianskolleger hittills lyckats hålla emot detta.
Gång på gång har Gunilla Carlsson kritiserat biståndet som företeelse och dem som är satta att sköta det, inklusive folkrörelserna. Hon har till och med ifrågasatt om den verksamhet hon själv är högst ansvarig för ens kan ge resultat.
Ministern är snabb att kritisera biståndet när det passar hennes syften. I samband med att Riks- revisionen granskade och kritiserade biståndsprojekt drivna av enskilda organisationer var hon snabbt ute i medierna i ett högt uppskruvat tonläge. Det visade sig dock att anledningarna till kritik inte var så stora som man först kunde förledas att tro.
När Riksrevisionen senare granskade och kritiserade Swedfunds verksamhet var ministern dock påfallande tyst. Vi ser positivt på arbetet med investeringar i utvecklingsländer, ekonomisk tillväxt är en grundläggande del av fattigdomsbekämpningen. Men vi ser också allvarligt på den kritik som riktats mot Swedfund. De krav på resultat och effektivitet som ställs på övrigt bistånd ska självklart ställas också på Swedfunds verksamhet.
Den rapport som kritiskt granskade Swedfunds verksamhet i Makedonien tystades ned av ministern. Det rimmar illa med hennes engagemang för trans-parens och öppen debatt.
Likaså är det bekymmersamt att regeringen skär ner på folk-rörelsernas möjlighet till informationsarbete och opinionsbildning. En fri och öppen debatt om utvecklingspolitiken är viktig i arbetet för att utveckla och förbättra biståndet. Här ser vi en tydlig linje. Kritik skall tystas. Nedskuret informationsanslag till enskilda organisationer och minskad informationsbudget på Sida begränsar den fria debatten om biståndet.
I december kritiserade avdelningschefer på Sida regeringens krav på myndigheten som orimliga. Cirka 180 av Sidas personal skrev också ett spontant brev till biståndsministern som beskrev en orimlig arbetssituation. När Sida i februari försökte minska sina utgifter med flera miljoner genom att skjuta fram tillsättandet av vissa tjänster på ambassaden i Kabul och i Bagdad så körde regeringen över Sidas ledning. Månde avsättandet av Anders Nordström också vara ett sätt att tysta kritiken?
Jag är för öppenhet och transparens. De beslut i den riktningen som regeringen genomför har mitt stöd. Jag är likaså för en gedigen uppföljning och kontroll av biståndet och självklart måste vi ha fokus på resultat i verksamheten. Sida som en stor och viktig myndighet måste klara av att ha ordning på sin ekonomi.
Men jag vänder mig mot det konstanta undergrävandet av biståndet som ministern ägnar sig åt. Jag är övertygad om att Sverige kan vara världsledande inom utvecklingssamarbetet. Internationella utvärderingar ger oss toppbetyg både under den socialdemokratiska regeringen och med den borgerliga. Det ska vi bygga vidare på. Men vi skall inte ha en biståndsminister som varje gång något går fel pekar med finger och säger fy och skam. Biståndsverksamhet är inte utan risk och svårigheter.
Arbetar man i några av världens mest korrupta miljöer skall man känna att man har uppdragsgivarens stöd. Det är det inte många som känner idag vare sig på Sida eller i våra frivillig- organisationer.
Att återkommande köra över ledning och personal, kritisera och detaljstyra på en nivå som vi tidigare aldrig sett, är knappast rätta sättet att lägga grunden för världens bästa bistånd.
KENT HÄRSTEDT (S)
riksdagsledamot och talesperson i biståndsfrågor
