Världen kämpar mot översvämningar och onaturliga omslag i klimatet. Här är det Bolivia som har drabbats. Men detta har ingenting med ökad tillväxt och transporter att göra, hävdar Stefan Fölster. Foto: David Mercado/reuters
Slutsatserna i FN:s uppmärksammade rapport om växthuseffekten är nästan motsatsen till vad som rapporterats i svenska medier.
På nästan alla punkter i rapporten tonas de framtida hoten ned. Enligt scenarierna i rapporten skulle kraven från en stor del av den svenska miljörörelsen driva på en ännu snabbare uppvärmning av jorden.
Minst uppvärmning blir det i ett scenario med ökad tillväxt, ökad handel och transport, som också möjliggör ett snabbare teknikskifte bort från fossila bränslen.
Jordens nuvarande uppvärmningstakt, hävdar FN organet IPCC är inte snabbare än vid förra rapporttillfället år 2001. Den förutspådda höjningen av havsnivån har halverats jämfört med förra rapporten.
I det sämsta scenariot beräknas nu en sannolik global uppvärmning på 4 grader fram till år 2100, vilket är lägre än motsvarande värde på 5,8 grader i förra rapporten.
I det bästa av IPCC:s scenarier antas en snabbare ekonomisk tillväxt med fortsatt globalisering och ökad handel och transporter. Tillväxten ger resurser och tekniksprång som underlättar ett skifte bort från fossil energi.
Uppvärmningen de kommande hundra åren skattas då till 1,8 grader (varav en stor del skulle inträffa även om alla oljekranar stängdes omgående). Det vållar problem på vissa håll, men är knappast en katastrof. De naturliga variationerna har varit betydligt större.
Utvecklingen som en stor del av miljörörelsen eftersträvar ger ett mycket sämre utfall. Ett scenario med betoning på lokal miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet ger, enligt IPCC, en uppvärmning med 2,4 grader på hundra år.
Lokala lösningar tillåter mindre specialisering och medför därför sämre tillväxt. Den teknologiska utvecklingen blir långsammare, också när det gäller miljöteknik.
Även så intuitivt attraktiva initiativ som lokal ekologisk odling kan i slutändan vara kontraproduktiva. De kräver oftast större ytor, så att mindre yta blir kvar till skog. Detta är en direkt nackdel när det gäller jordens förmåga att binda växthusgaser.
Stora delar av den svenska miljörörelsen har fokuserat hårt på just lokal miljömässig hållbarhet, trots att de leder till ett sämre utfall. Det vimlar av krav på allt från tullar på etanolimport, ”lokala oljeavvecklingsplaner” eller lokal energiproduktion.
Många av kraven syftar till att minska alla transporter utom tåg. Detta är självfallet tillväxthämmande, men framförallt politiskt orealistiskt.
Effektiviseringar och prissänkningar inom flygsektorn är mycket större än vad någon regering kan få stöd för att motverka i form av flygskatter och andra hinder.
De första helt robotstyrda bilarna kommer i år att navigera i stadsmiljö i den så kallade ”DARPA City Challenge”. I takt med att bilar robotiseras kommer stora grupper äldre och tonåringar, som i dag inte har körkort, att resa legitima krav på att få köra bil. Det är naivt att tro att det någonsin kommer att finnas politiskt stöd för att stoppa denna efterfrågan.
Om man i stället tar fasta på
FN:s bästa scenario, skulle huvudinriktningen vara att fokusera på de teknologier som verkligen kan lösa problemet. Ett litet axplock av allt som nu finns inom räckhåll illustrerar detta.
Bilar kan göras lättare. I en bil som väger hälften av dagens vikt räcker mindre motorer. Det i sin tur innebär att vätgasmotorer kan bli ekonomiskt rimliga inom några år. Även flygplan kan flyga med vätgas som bränns direkt.
Det byggs pilotanläggningar på flera håll i världen för produktion av nya generationers solceller. Även vätgas kommer att kunna produceras såväl av solceller i Sahara som, i viss mån, av vindkraft i Sverige.
En bråkdel av 1 procent av Saharas yta räcker för att med de nya solcellerna producera all vätgas och elektricitet som Europa behöver. Svenska ABB har dessutom utvecklat tekniken för att transportera el över dessa långa sträckor.
Slutsatserna från FN:s rapport är glasklara. Sverige bör sluta satsa flera miljarder kronor varje år på lokal miljömässig hållbarhet, och i stället satsa pengarna på de större tekniksprången som verkligen kan ersätta fossil energi. På vägen dit bör Sverige bejaka tillväxt, ökad handel och transporter.
Stefan Fölster
chefsekonom
Svenskt Näringsliv
