Nio av Miljöpartiets språkrörskandidater samlade. Kandidaterna till manliga språkrörsposten är från vänster Torbjörn Gannholm, Joakim Pihlstrand-Trulp och Gustav Fridolin. Kvinnliga kandidaterna är från vänster Åsa Romson, Akko Karlsson, Mikaela Valtersson, Gunvor G Ericson och Tina Ehn.
Foto: DRAGO PRVULOVIC/SCANPIX
En miljöpartist som statsminister, eller som finansborgarråd i Stockholms stad, är det tänkbart? Än så länge framstår nog tanken som främmande för de flesta. Men en hel del talar för att det kan bli verklighet redan efter nästa val.
I ett politiskt landskap där det mesta kretsar kring Moderaterna och Socialdemokraterna, och där de små borgerliga partierna förlorat mycket av sin tidigare relevans, skapas ett politiskt utrymme som Miljöpartiet nu försöker fylla.
Den utveckling som vi under de senaste åren har sett i Miljöpartiet, som i morgon inleder sin kongress där nya språkrör ska väljas, har till stor del handlat om att göra partiet redo för regeringsmakten, inte minst genom att tona ned gamla profilfrågor som varit svåra att vinna gehör för bland breda väljargrupper. Men förändringarna inom Miljöpartiet har också handlat om att ta över den roll som historiskt fyllts av mittenpartierna.
Det är i dag lätt att jämföra Miljöpartiets roll i svensk politik med Folkpartiets historiska position. Inte bara har man tagit över en profilfråga som en liberal invandringspolitik, Miljöpartiet har också visat sig beredda att använda sin position i mitten för att kunna nå politiska uppgörelser både till höger och till vänster.
Med ett sådant perspektiv är det inte svårt att föreställa sig att Miljöpartiet vid ett oklart parlamentariskt läge efter nästa val försöker bilda regering, på samma sätt som Lars Leijonborg försökte 2002.
Miljöpartiets starka position i Stockholms stad gör det också fullt tänkbart att Miljöpartiet blir större än Socialdemokraterna i nästa kommunalval, vilket om det blir maktskifte skulle kunna resultera i ett grönt finansborgarråd.
Miljöpartiets rörelse i riktning mot politikens mittfåra ser dessutom ut att fortsätta. Häromveckan intervjuades det blivande språkröret Gustav Fridolin i Dagens Industri, en intervju som skulle kunna ses som ett sätt att slutligt avfärda alla tvivel om huruvida Miljöpartiet är en seriös politisk kraft.
Precis som ledande svenska politiker brukar göra söker Fridolin i artikeln legitimitet för sina åsikter i uttalanden från kända utländska politiker. Sarkozy, Cameron, Merkel och Obama blir oväntat förebilder för ett parti som i andra sammanhang brukar ha nära till sin historia utanför det politiska etablissemanget. I frågan om arbetstidsförkortning, en historiskt sett viktig fråga för Miljöpartiet, låter Fridolin som en socialdemokratisk statsminister på ett fackklubbsmöte: ”är inte ett relevant krav”, konstaterar han.
Intressantast är emellertid Fridolins uttalanden om miljöpolitik som för tankarna till regeringens politik på området. På samma sätt som ministrarna Reinfeldt, Olofsson och Carlgren brukar beskriva klimatfrågan som en fantastisk möjlighet att skapa arbetstillfällen och främja svensk exportindustri, talar Fridolin om miljöpolitiken som ett sätt att skapa en framgångsrik industri. Det är en anmärkningsvärd omsvängning för ett parti som tidigare kritiserat regeringen för att reducera miljön till en fråga om näringspolitik.
Frågan är förstås vad de aktiva i Miljöpartiet anser om förändringarna? En av få kritiska röster som hörts är det tidigare språkröret Birger Schlaug, men de flesta miljöpartister tycks tvärtom sluta upp bakom Fridolin. Sannolikt gör många bedömningen att Fridolin är den som har bäst förutsättningar att nå ut i media och föra partiet till regeringsmakten nu när Maria Wetterstrand avgår.
Dagens partiaktiva är inte längre de väktare av den ideologiska kontinuiteten som vi tidigare antagit. Tvärtom tycks de, även i ett relativt nybildat parti som Miljöpartiet där man har närmare till sina ideologiska rötter än i de gamla partierna, vara beredda att göra långtgående kompromisser och avsteg från gamla hjärtefrågor för att på så sätt kunna nå ut till nya väljare och nå politiskt inflytande.
Samtidigt ska man inte underskatta den utmaning Miljöpartiet står inför. Det som lockat, och fortfarande lockar väljare är till stor del att man inte är som de andra partierna. Medan övriga partiers politik kan ses som versioner av samma kapitalistiska välfärdsstat har Miljöpartiet byggts kring en idé om ett helt annat samhälle. När man nu tonar ner gamla profilfrågor och börjar likna de andra partierna kanske det kortsiktigt kan leda till att man får fler väljare, men man riskerar samtidigt att steg för steg ta bort det som gör partiet unikt.
Risken är att man verkligen blir som Folkpartiet var – ett parti utan någon riktig profil, men allmänt uppfattat som lite snällare än andra partier. Man riskerar att blir partiet som alla gillar, men som väldigt få verkligen röstar på.
SVEND DAHL
statsvetare, Stockholms Universitet, forskar om de partiaktiva i Miljöpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna.
