Lise Nordin hävdar att efter den nya energiuppgörelsen som klubbades 2009–2010 är taket för den ersättning kärnkraftsbolagen måste betala ut vid en större olycka satt till 11–12 miljarder kronor, och att allt därutöver faller på staten. Detta påstående är falskt. De miljarder hon avser är de resurser som bolagen måste ha omedelbart tillgängliga vid en olycka.
Men ersättningskravet slutar inte där, utan regeringspartierna har hela tiden varit tydliga med att ersättningen nu är obegränsad. Det innebär att staten med tvång kan omsätta bolagens egendomar och resurser i pengar för att täcka upp alla kostnader som kan tänkas uppstå.
Utöver detta kan hela argumentet om ”helförsäkring” ifrågasättas. Att påstå att det är fel av staten att gå in och täcka topprisker är en självmotsägelse eftersom det är ett av nationalstatens syften att finnas till för just den typen av eventualiteter. Att staten Sverige inte skall uppfylla en av sina grundläggande funktioner är som att påstå att det är fel att en bil körs, när det var detta den byggdes för.
Argumentet om ”helförsäkring” ter sig för oss som en desperat efterhandskonstruktion för att ge oppositionen en möjlighet att attackera energiuppgörelsen och försöka vända regeringens uttalanden emot dem själva. Utan den här konstgjorda angreppspunkten har de rödgröna inget att svara på en annars sund energiuppgörelse som ersatt den misslyckade kärnkraftsfientliga politik som de rödgröna stått för i över 30 år, vilken inte givit oss något annat än dåligt fungerande kärnkraft. Med andra ord är pratet om ”helförsäkring” taktik för att ha något att svara i debatten och är inte ett ärligt menat argument.
I det fall det efter definitions- och siffer-trollande ändå skall betraktas som en ”subvention” att kärnkraftsindustrin inte har en ”helförsäkring” vill vi peka på det vi finner vara dubbelmoral av Nordin och MP i det att de inte ställer samma krav på andra industrier som kan orsaka katastrofer lika stora som eller större än en kärnkraftsolycka. Vattendammar, oljelager i stadskärnors närhet, transporter av farligt gods, flygtrafik, kemiska industrier, stora folksamlingar/konserter – för att nämna några exempel – har alla potential att orsaka mycket svåra skador med tiotusentals döda.
Miljöpartiet försöker hävda myten att kärnkraftsolyckor är ett unikt fall, men detta motsägs helt av såväl teori och vetenskap som praktisk erfarenhet. Exempelvis orsakade världens största dammkatastrof i ungefär 1000 gånger fler döda än vad den största kärnkraftsolyckan - Tjernobyl - gjort till dags dato. Att Nordin då inte ställer samma krav på ”helförsäkring” för andra industrier och verksamheter är motsägelsefullt och pekar igen på att argumentet är en debatt-taktisk efterhandskonstruktion som inte är ärligt menad.
Framför allt är det oärligt av Nordin och MP att mörka de miljö- och hälsoskador samt den kostnad användningen av fossila bränslen orsakar. Exempelvis har Tysklands svar på Fukushima redan orsakat långt mer ohälsa och döda på grund ökade fossila utsläpp än vad själva kärnkraftsolyckan gjort. Kostnaderna för den tyska avvecklingen börjar också väcka ekonomisk oro, och kan i slutänden bli högre än vad olyckan i Japan kan komma att kosta. Ändå hyllar kärnkraftsmotståndarna Tysklands beslut. Det går inte ihop.
Slutligen konstaterar vi att om folket och våra företrädare ändå vill ha en ”helförsäkring” för kärnkraft och andra större industrier är detta lätt att ordna. Det görs genom att se till att en andel av verksamhetens omsättning skall avsättas i fonder som öronmärks för svåra händelser. Ett exempel på sådana fonder är de så kallade atomförsäkringpoolerna som sedan över 50 år försäkrar tredje man i händelse av en kärnteknisk olycka i Sverige och andra länder.
Beräkningar visar att om detta görs gemensamt inom exempelvis EU blir kostnaden för att helförsäkra kärnkraften mot en olycka av Fukushimas omfattning enbart några få ören per kWh. Inkluderas andra större verksamheter inom samma paraply sjunker kostnaden till tiondels ören.
Samtidigt får förutsättas att vi i Sverige då slopar den så kallade effektskatten som straffbelastar svensk kärnkraft med cirka 4200 miljoner kronor extra utgifter per år. Varför skall kärnkraften betala detta till staten om staten är så fast besluten att inte ge kärnkraften något stöd i gengäld?
För det oberoende nätverket Nuclear Power Yes Please:
MICHAEL KARNERFORS
civilingenjör, Lund
CHRISTOFFER WILLENFORT
testledare, Växjö
KLAS FÄRD
ingenjör, Stockholm
JOHAN SIMU
reaktorfysiker, Stockholm
MATTIAS LANTZ
fysiker, Uppsala
JOHAN KIHLBERG
fysikstuderande, Linköping
JOHAN KREUGER
ekonomistuderande, Uppsala
Referenser till Lise Nordins alla artiklar finns på följande länk:
http://nuclearpoweryesplease.org/forum/viewtopic.php?f=16&t=739
