Miljöminister Andreas Carlgren beskriver Sverige som ett föregångsland inom klimatpolitiken (Brännpunkt 21/7). Men frågan är om hans recept kan kopieras av resten av världen utan att det samlade ekologiska fotavtrycket mångfalt överstiger jordens bärkraft?

Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med 12 procent sedan 1990 och med mycket mer räknat från 1970. Vi har förhållandevis låga utsläpp per capita och per BNP-enhet. Men utsläppen har reducerats genom satsningar på förnybar energi och kärnkraft och i ringa utsträckning genom återhållsamhet och effektivisering.

Sverige använder 57 procent mer energi och 2,3 gånger mer el per capita än EU-snittet. Situationen räddas av att vi har tio gånger mer skogsmark och 14 gånger mer vattenkraft samt producerar fyra gånger mer kärnkraft än genomsnittseuropén.

Carlgren bortser från att jordens resurser är begränsade och att få länder är lika gynnade av naturen som vi. Han bör fundera över vad som händer om alla följer vårt exempel. Kärnkraft på svensk nivå förutsätter tusentals reaktorer samt upparbetning och återvinning av klyvbart material.

Sverige är ett av få industriländer med potential att bli en nettoexportör av bioenergi, främst i form av pellets och träpulver för låginblandning i stenkolseldade anläggningar. Klimateffekten av en sådan export blir större än om vi använder samma mängd bioenergi till drivmedel. Men i dag importerar vi mer bioenergi än vi exporterar.

Regeringen lovar att utsläppen ska minska med 40 procent till 2020 men har ingen tydlig plan och nu säger Carlgren att Sverige ska vara helt fossilfritt år 2050. De utsläpp som Sverige har eget ansvar för domineras av vägtrafiken, som ska vara fossilfri redan 2030. Hur ska det gå till?

Även vid snabb introduktion av elbilar kommer minst tre fjärdelar av vägtrafiken 2030 att vara beroende av flytande och gasformiga drivmedel. Det ”fossilfria Sverige” måste således använda stora mängder bioenergi som annars skulle ha utnyttjats för låginblandning i andra länder. Enligt forskningen kan naturen inte globalt leverera mer än 20–30 procent av det långsiktiga behovet av drivmedel utan konflikt med biologisk mångfald och livsmedelsförsörjning.

Ett sätt att minska beroendet av olja vore att satsa på energieffektiva fordon, men Sverige har fortfarande Europas mest ineffektiva fordonspark. Den största utmaningen ligger i att göra vårt land transporteffektivt, ett mål som blir svårt att nå så länge regeringen subventionerar fordon, drivmedel och transporter.

Andreas Carlgrens många artiklar präglas av självgodhet och bristande insikt om resursproblemen. Den svenska linjen är för energikrävande för att kunna bli en global förebild. Om Carlgren vill bli trovärdig måste han våga ta itu med bristerna i den svenska politiken.

PER KÅGESON

professor i miljösystemanalys vid KTH