Inget är enkelt med Afghanistan. Även om man sysslat med att försöka förstå landet under många år är det bara att erkänna att det är fascinerande svårfångat. Jag upplevde det redan 1987 i min första kontakt med landet vid ett besök i afghanska flyktingläger utanför Peshawar.
När Afghanistan kom i blickfånget för världen 2001 utlovades snabbt stort internationellt bistånd och säkerhet genom militära styrkor med FN-mandat (ISAF). Afghanerna gavs framtidstro. Men mycket har gått fel.
Ett särskilt stort problem utgör framfarten av USA:s koalition (OEF) som i sin jakt på al-Qaida hårt drabbat civilbefolkningen. Också ISAF har dragits in i skarp krigföring samtidigt som talibanerna fortsätter visa sin hänsynslöshet mot civila människor.
Afghanerna är trötta på kriget liksom på uteblivet bistånd, förfuskade val och tilltagande korruption. Denna utsatthet utgör god grogrund för rekryteringen av unga frustrerade män till talibanerna.
Min slutsats är att så här kan det inte fortsätta. Dessvärre finns bara dåliga lösningar att välja bland.
Det var rätt av FN att genom ISAF försöka ge stöd till säkerheten i Afghanistan och för Sverige att delta i ISAF. Men säkerhetsläget i dag är långtifrån lugnt och talibanerna har inte slagits tillbaka. Jag har blivit alltmer tveksam om den utländska militära närvaron verkligen är till långsiktig nytta för afghanerna.
Frånvaro av utländsk trupp kommer säkerligen talibanerna att dra nytta av. Men uppenbarligen breder talibanerna ut sig även med utländsk militär närvaro. Valet mellan dessa alternativ är långtifrån enkelt. Alla vet dock att det inte finns någon militär lösning.
Jag anser att ansvaret för det afghanska folkets säkerhet så snart som möjligt måste lägggas hos den afghanska regeringen. Denna ambition uttalades också av Kabulkonferensen av både den afghanska regeringen och det internationella samfundet. Låt oss ta fasta på det och planera för ett avslut på den militära närvaron i ansvarsfull takt och satsa på annat säkerhetsbistånd, kamp mot korruption och fattigdomsbekämpning inte minst genom kvinnorna.
Jag hoppas därför att höstens riksdagsbeslut ska innebära ett ja till FN:s förfrågan om ytterligare ett års militär närvaro men samtidigt ge besked om att Sverige nu börjar nedtrappningen. De rödgröna partierna gav ett sådant besked efter Kabulkonferensen i somras. Nu måste den borgerliga regeringen visa vilja till samsyn i riksdagen och sluta tala om långsiktig militär närvaro. Det är den civila närvaron i Afghanistan som ska vara långsiktig.
LENA HJELM-WALLÉN
tidigare utrikesminister (S),
ordförande i Svenska Afghanistankommittén 2002-2009
